Tankar längs en gammal väg

 
 
Vi var ju nere på FAD i Häsleholm i helgen och jag håller på och smälter detta. Blogginslag kommer men jag har nog inte landat riktigt än efter denna upplevelse. Trött, ja så in i den, men motion blir man inte tröttare av. Så idag passade jag på att även rensa hjärnan längs gamla Tidaholmsvägen igen. Hade ju några kvar i den serien. Efter morgonens ösregn så blev det helt plötsligt bättre väder och jag gav mig iväg hemifrån. Hade ett ärende att göra i Tidaholm oxå så varför inte en liten omväg.......
 
 
När jag gick där längs denna rätt tråkiga väg så ploppar tankarna upp och jag tror jag formulerar dagens blogg i olika rubriker.
 
Blågubbar
Det blev en bra start med en släckt blågubbe på en gömma jag inte hittade förra gången. Lyckan blev dock kortvarig för nästa gömma så blev det blågubbe istället. Kan inte låta bli att undra varför i hela världen man inte sätter ut en hint när det gäller en mikro i skogen. Letar man högt eller lågt, finns den under sten eller i gran, tall, björk eller kanske rent av i en stubbe??? Hopplöst när koordinaterna svajar som det ofta gör ute i skogen.
Men summa summarum ska jag väl vara nöjd, hittade ju en tidigare blågubbad så...
 
Visst är man lite knäpp eller?
Försökte förklara vad geocaching är och varför jag gillar det så mycket för grannen men jag misslyckades väl som vanligt antar jag då hon sa:
"Ja det är säkert kul när man har barn........."
Hur ska man förklara att man känner lycka av att hitta en glassburk i en gammal före detta gran på ett bra sätt egentligen?
 
 
För sanningen är ju att det inte är själva burken jag blir glad av utan allt det andra, men det kan jag tyvärr inte förmedla. 
Så de som frågar får väl bara fortsätta tro att jag är nog lite knasig iallafall, för visst är det väl knäppt att låtsas vara så närsynt att man måste detaljstudera vägskyltar ibland?
 
 
Ibland blir man lite extra glad
Visst är det skönt när man slipper klättra upp för snorhal mossbeklädd sten? Att upptäcka en snygg och lättgådd cachestig strax intill den snorhala.
 
 
Och när man hittar en bro över detta vackra porlande vatten!
För det var alldeles för brett att försöka sig på ett skutt och bada fötterna i november tilltalade iallafall inte mig.
Extra glad blev jag även när det var fullt möjligt att logga en terräng hög utan att riskera liv och lem på andra sidan det blöta dessutom!
 
 
Att hitta kantareller i november! Det kan man oxå bli glad av! De lyste upp så fint bland allt det gråbruna men de var nog inte särkilt goda så här års så de fick stå kvar.
 
 
Dagen var ju som sagt rätt grå, inte en solstrimma lyckades komma fram men himlen var ändå lite blå emellanåt. Finns nog inget som är vackrare än riktigt blå himmel med lite molntussar på!
 
 
Detta var enda vinkeln som det blå syntes, runt omkring var det gråare än grått tyvärr men vänder man bara näsan rätt upp mot skyn så ser man ju bara det blå!
 
Gränsosäkerhet
Hur är det nu med länsgränsen egentligen? De som satte upp skyltarna var iallafall inte överens.
Det skiljer nämligen nästan 300 meter på dessa skyltars placering så mellan dem kanske det är ett allemansland? Båda län gör nämligen anspråk på denna landremsa om man nu ska tro skyltarna.
Tur vi inte lever i ett samhälle där vi behöver dra ut i krig för att bekräfta vem som har rätt, vi skaraborgare eller smålänningarna på andra sidan.
 
 
Bakom kullen sitter nästa skylt. Allemansland?
 
 
Nu är hela tidaholmsvägen vandrad och klar. Bara bonusen kvar men den får jag ta en annan gång. Variationen bland de femtio burkarna är helt ok för att vara en trail, men jag saknar hintar eftersom koordinaterna är så svajiga. Världens roligaste väg att gå är det verkligen inte men motion, frisk luft och flera "rensa hjärnanturer" har jag fått tack vare denna väg.
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0