Omvägar på Varvsberget. "Mitt berg"!
Vi bor ju halvvägs upp på ett av traktens platåberg.
Det har sina fördelar, men också sina nackdelar. Vart man än ska gå hemifrån så är det antingen uppför eller nerför.
Går man ca 100 höjdmeter upp så kommer man upp på Varvsberget, det berg som jag känner lite som "mitt berg". Vår del av berget kallas även för Kungslenaberget.
Häruppe har jag ju varit precis hur många gånger som helst genom de år jag bott i byn.
På platån är det, med få undantag, barrskog planterad. Och med skogen följer kalhyggen.
Ett av undantagen är en plats som jag numera sällan tar mig till, men som i mitt tycke andas ro.
Redan på 1600talet finns det nämnt ett boställe uppe på Kungslenaberget som kallades för Torsbo. Det är alltså en plats som har varit bebodd i många år. Vissa rester av husen finns fortfarande kvar. Här nedanför det som en gång varit ladugård.
Ängarna, med de gamla stenmurarna runt, vittnar om forna generationers odlarmöda.
Stugan var sammanbyggd med vedboden och dasset, hade en förstuga med stengolv, ett rum med jordgolv som inte användes och ett rum och kök där den sist boende familjen med två barn bodde fram till år 1948.
När jag upptäckte denna plats år 1996 så stod husgaveln fortfarande upp och påskliljor blommade utanför huset. Naturen tar sakta igen vad människan en gång erövrat.
Barnen gick i skola i Tiarp och tog sig ner för backarna till Frisagården, och därifrån vidare till Tiarp. En nog så besvärlig skolväg. På Torsbo fanns en liten bäck som barnen badade i sommartid.
Det är en liten oas med alla sina ängsblommor, mitt i en för övrigt rätt inte speciellt vacker miljö med granplanteringar och hyggen om vart annat. Dessutom rätt vattensjuka.
Lilla Torsbo fanns också uppe på berget men den platsen har nu granskogen erövrat helt och är omöjlig att finna.
Det är inte helt lätt att gå dit, trots att det från bilvägen bara är ca 300 meter till gömman. Det är ett minst sagt vattensjukt hygge emellan. Och efter denna vår så var det ännu mer vattensjukt.
Men vi kom dit torrskodda, lite hopp mellan tuvor blev det och vi gick betydligt längre än 300 meter. Och vi kom även därifrån utan gyttjedopp om fötterna.
Något som imponerade på mig var den oerhörda mängd smörblommor som nu blommade som allra vackrast längs vägen.
Vi har skojat lite genom åren om denna gömma: Ovan Franciskus .
En utsiktsplats som det kan vara mycket svårt att ta sig till om man går närmsta vägen.
För flera år sedan så var Titti här för att försöka logga den och gick just då fel väg, precis som jag gjorde första gången. Lodrätt bergvägg forceras inte så lätt.
Men jag vet ju att dessa finns en bit bort
Efter det så har det aldrig blivit av att Titti kommit till just denna gömma, trots att den varit omtalad många gånger.
Igår, så blev det så äntligen dags!
Titti loggar Ovan Franciskus
och efteråt så passade fika toppen på toppen av Varvsberget!
Ovan Franciskus kan man ju undra lite över. Men under ovan fransiscusgömman finns numera Fransiscuskapellet .
En gammal jordkällare som tillhört ett av de gamla torpen som legat här som gjordes iordning till ett kapell år 1972.
En riktig oas där det brukar vara sommargudstjänster varje år.
Jo, jag gillar "mitt berg", trots att jag tycker det är lite för många kalhyggen och granplanteringar.
Kommentarer
Trackback
