En gyllene Långsjövandring.
Långsjörundan #1 - Långsjörundan #45 var vårt mål för dagen, denna soliga "dagföredagföredopparedag". Vandringen utgår från Röa broa, rastplatsen, där det fram till 30-talet fanns en rödmålad plankbro, därav namnet.
Vi anade att det skulle ta sin lilla tid att gå den så vi såg till att vara på parkeringen redan kl 09 för att kunna utnyttja de få timmar dagsljus som årstiden bjuder.
Kl 15 var vi tillbaka igen, efter en vandring som enligt ledbeskrivningen skulle vara 11.8 km, men som våra gpser tyckte var betydligt längre.
Det gjorde ju inget eftersom det var en skön vandring, med många riktigt fina vyer.
Vi valde att gå leden "baklänges" vilket i mitt tycke visade sig vara ett bra val. De naturskönaste delarna av leden är ju där de burkarna med lägre nummer är placerade, med några undantag. Gott på något sätt att spara det bästa till sist.
Solen står lågt så här års och i början av vår promenad nådde den inte ens över trätopparna, trots att vi passerade flera hyggen. Undrar vem som byggt på denna sten, nån gång för många år sedan?
AntsHattan omnämns som ett ställe med ovanligt många myrstackar. Vi tyckte nog att det inte var mer här än på andra ställen, men kanske hade hygget förändrat myrornas förutsättningar att trivas.
Ruinerna av Stora Kampetorp fanns dock fortfarande på plats, även om infotavlan på platsen gapade tom.
När vi passerat nr 37 övergick leden till att gå mer på stigar i skog i stället för i närheten av hyggen. Om det tycker jag.
Solen började även komma såpass högt upp att vi kunde se dess strålar mellan träden.
Några få gårdar finns längs den ca 4 km långa Långsjön. Lövåsen visade sig vara permanentboende. Kul, då det är en plats som har varit bebodd sen 1600-talet, kanske ändå längre då en stenyxa hittats på ägorna.
Leden fortsatte, genom skog och på gamla vägar.
Ibland var där spångar, som var en utmaning att ta sig över. Vått trä har en förmåga att bli hal.
På den sidan där leden går sjönära var dock spångarna i bättre skick, med fina nät på som förhindrar ofrivilliga sumpbad.
Efter några timmars vandring nådde vi så fram till nr 22 och vi fick sjöutsikt. Så vackert!!!
På denna sidan fanns flera rastplatser att avnjuta medhavt fika på. Mellan 20-21 fanns även denna fina grillplats med tillhörande gästbok i postlådan. Självklart passade vi på att packa upp fikat ur våra ryggsäckar och satt här en bra stund och bara njöt.
Leden övergick till att bli mer kuperad och lite mer "tivedig". Hela tiden bjöds vi på vackra vyer, den ena finare än den andra.
Detta är en gömma från 2004 som man passerar förbi och så att säga får på köpet.
Hultatorp är dokumenterat i kyrk-böckerna redan på 1600-talet. Här fanns på 1900-talet två gårdar. Den ena brukades av Alfred Karlsson och den andra av August Andersson.August Andersson var född 1880 och gick ur tiden 1956. August anlitades ofta när det behöves ett extra handtag för att bygga hus eller gräva brunnar i bygden. August var en klurig gubbe, så när veterinären kom för att ta tuberkelprov på hans kor, så frågade veterinären efter namnet på kon. "Gissa" sa August, och veterinär svarade irriterat att han vare sig ville eller kunde gissa vad kon hette. - "Gissa" heter kon sa August.
Så här såg huset ut i början på 90-talet, nu finns bara två väggar kvar.Den fina vandringen fortsätter med fler vackra vyer.
De som gått leden tror jag ler igenkännande........
Vid nr 10 viker leden bort från Långsjön och går förbi Hultatärn, en sjö som var känd för sina många småabborrar. Efter ett misslyckat försök att plantera in ädelfisk i sjön sägs den numera vara "fisklös".
Solen är nu på väg ner och de sista strålarna hamnar på denna brygga.
Några minuter senare, när vi kommer fram till bryggan, har den försvunnit nedanför trätopparna igen och efterlämnar ett smått magiskt ljus över Hultatärn.
Vackert!
En fantastisk, gyllenfärgad decembervandring närmar sig sitt slut, och när vi kommer åter till Röa Broa är vi mer än nöjda.
En riktigt fin vandring har vi fått här, tack vare COs arbete med att placera ut inte mindre än 45 gömmor längs leden. Många steg blev det, så nu kan vi äta julgodis med gott samvete!
Kommentarer
Trackback
