Precis lika underbart som det ser ut
Det finns så mycket med geocaching som jag uppskattar.
Jag gillar självklart alla de cacher som erbjuder ett äventyr av ett eller annat slag, eller de där det är en utmaning att komma på hur man ska komma åt loggboken. Lika självklart gillar jag alla de cacher som visar mig till fina platser eller de där det finns en historia att berätta. Sen är det ju de där cacherna som visar en fin runda där man även får sin välbehövliga motion. Och alla fina fikaplatser såklart, för att cacha utan att ta fikapaus nånstans finns inte på kartan för min del.
Igår var en helt ljuvlig dag som kommer att stanna kvar i mitt minne, länge, länge.
Inte alltför långt bort så var det en riktigt ovädersdag, med snö och halka, men vid Vänerns strand var det vår!
Dessutom ägnade vi flera timmar åt njutcaching när den är som allra bäst. Inga avancerade gömmor, men naturen de var placerade i gör mig bara så lycklig.
Som nog de flesta av dem som läst min blogg så har jag några områden i skaraborg som ligger mig extra varmt om hjärtat och Kålland är ett av dem. Innan jag började geocacha så var Kålland förknippat med Läckö slott och Spiken, men det är ju så mycket mer. Lite Bohuslänskänsla (men utan tång) och med vandringsleder som kan göra en vandringsvän som mig yr av lycka. Speciellt en solig dag som igår.
Vi loggade fem cacher som alla låg på helt fantastiska platser.
Källstorp - Kap Väst och Källstorp - Kap Nord grillplats (som även blev vår fikaplats för dagen).
Denna vandringsled har vi gått förr, hösten 2015, men nu fanns dessa båda nya cacher. Om det tycker jag, för jag gör gärna återbesök på ställen jag tycker om.
En fantastisk fin vandringsled som via spångar leder oss ut i "övärlden".
Efter denna fina vandring fortsatte vi mot Sjövik #2 Slogbodarna, Sjövik #4 Final, Ore udde och Sjövik #1 Badplatsen. Här var det inte en vandringsled utan vi fick följa en skogsväg samt göra några små strandhugg ut från den.
Men sådana strandhugg det var. Lika fantastiskt fint även här!
Trean i serien hoppade vi över. Mestadels av den anledningen att det var trädklättring, men även av en anledning till.
Jag har när dessa är loggade nått upp till den magiska siffran 7999 loggar och vi har ju som tidigare berättat en liten plan för våra milstolpar som förhoppningsvis kan infalla på samma gömma.
Isen smälter och vi kände att våren närmar sig med stormsteg nu. Underbart!
Solig februariutflykt
Soliga dagar i februari, som dessutom råkar infalla på ledig dag. Om det tycker jag!
Att mötas av denna syn när jag passerat Hökensås och närmar mig Vätterkanten gav hopp om en riktigt bra dag!
Så blev det oxå! Solen fortsatte skina från en mestadels klarblå dag och vi fick ännu en dag att lägga till minnena som en riktigt bra dag.
Vi började med att styra bilen mot Mullsjö och vandrade lite i stråkens närhet.
Lite äventyrligt blev det också, tur att det fanns en möjlighet att ta oss över den alldeles för breda bäcken torrskodda!
Fikapaus med utsikt. Is på alla sjöar och jag kan inte låta bli att tycka att det är häftigt hur det blir runt stenar. Ser ju ut som att vattnet sjunkt undan efter att isen lagt sig och så kan det ju knappast vara.
Efter fikat stod en promenadrunda på programmet, MSTP#1 var den första i serien.
Efter att ha parkerat vid det lilla huset gav vi oss av inåt skogen. Mestadels fina stigar som dessutom var snitslade med toapapper av märket lambi....
Alldeles torrt var pappret så det måste ha varit nån som gjort en bana samma dag. Man får väl vara glad att det inte regnade, om man nu ska välja snitslar av denna sort. Vi undrade helt klart varför man hängt upp dem här.
Andra sidan, just på andra sidan från promenadslingan, bjuder på en häftig natur.
Här finns även Varkullen som var dagens absolut finaste plats!
Infotavlan på toppen visar att det åtminstone varit en kulle som synts på håll. Nu var den inte lika framträdande när skogen växt upp, men det var ju lika brant att ta sig upp.
Jättefin utsikt från toppen var det också. Jönköping och Vättern skymtar där borta.
Avslutar dagen med lite mer akrobatiska och äventyrligare cacher.
Den gamla bron krävde lite list då armarna inte räckte till, samt viss akrobatik efter det. Kul att kunna lyckas logga tack vare gott samarbete.
Ån gjorde att jag fick årets första dopp, av åtminstone benen.
Massor av is samt rinnande vatten under det gjorde det loggandet till ännu en upplevelse jag inte velat vara utan.
Så skönt det är att få göra nåt som inte alla andra gör en dag i februari.
Äventyr på Gisseberget
Mitt barndomsberg heter Gisseberget. Jag har tillbringat ett antal timmar strax intill och även uppe på det berget när jag växte upp och det var med glädje jag upptäckte att det helt oväntat kom en cache där i somras.
Som alltid med barndomsminnen så tenderar de ju att vara lite nostalgiska, så även mina minnen av detta berg.
Gisseberget är Västergötlands minsta platåberg. Dessutom är det Skaraborgs näst högsta berg med sina 327 meter över havet och det var till den toppen vi ville komma.
Högsta punkten Minsta berget var vårt mål för dagen och till all lycka så kunde alla tjejer i tjejligan följa med.
Eftersom det är sportlov var vi förstärkta med Lenas döttrar och det var med viss spänning vi närmade oss berget.
Det finns ju ingen parkeringsanvisning så jag litade på den lokalkännedom som ändå 20 år i trakten gett mig.
Enligt cachebeskrivningen utlovades detta:
Vägen upp är brant, full av sten, klippblock, brännässlor, hallon och så kallad bröte. Luften är full av flugor, åtminstone i juli, buskarna av fästingar och annat som jag inte vet vad det heter (och du inte vill veta). HA DET SÅ KUL!
Jo, det har helt klart sina fördelar att besöka platsen i februari. Mängden flugor och andra kryp är ju minimal och undervegetationen håller sig väldigt mycket under så här års.
Men jösses så brant det var om vi skulle gått raka vägen upp. Precis som utlovat fanns det klippblock och stora stenar men det fanns oxå en omväg utan dessa hinder.
En riktigt fin hage med finaste utsikt över min hemby.
Sista gången jag var uppe på Gisseberget var nån gång i slutet av 70-talet då skolan anordnade en friluftsdag, med skidåkning som aktivitet just här. Minns det som en härlig dag, förutom att jag råkade trassla in mig i ett taggtrådstaket som vi skulle över med skidor på fötterna.
Idag var det totalt omöjligt att ens kunna tänka sig att åka skidor häruppe. Rätt mycket sly och ris men taggtråden fanns kvar.
Inte mindre än tre staket var vi tvugna att ta oss över för att komma upp på toppen.
Till sist, efter att zickzackat oss fram i letandet bästa vägen upp, var vi så på toppen. Härligt!
Burken hittades och loggen kunde signeras och vad händer sen på en utflykt med tjejligan?
Fikat plockades fram och vi njöt ett tag av utsikten mot gerumsberget.
En lite äventyrlig, inte helt lätt vandring upp på mitt barndoms berg. Och ja, jag gillade det såklart!!!!
Massor till och med.
Is och sand
Äntligen frisk igen.
Igår orkade jag med en promenad till Högeklint och eftersom det trots allt är en rätt ansträngande tripp känner jag mig nu helt fri från mina små virus.
Idag hade vi en helt oplanerad dag och eftersom jag längtade ut efter en vecka med minimal utevistelse föreslog jag en tur till Habo. Jag hade sett att de där serverade afternoon tea på ett café så det lockade jag med.
Det lyckades och det blev en tripp som överträffade mina förväntningar.
Äldste sonen följde med och efter att ha avnjutit diverse godsaker gav vi oss ut på jakt bland sand och is.
Inte en chans att det gick att ta sig vare sig upp eller ner här. Som tur är så finns det en stig som är lättare strax intill. En synnerligen besöksvärd plats iallafall.
Undrar om nån varit arg? Hammaren satt där den satt och hade sannolikt gjort det ett tag.
Vi fortsatte mot Domsands pir och det var en isande vacker upplevelse.
Tjock is som dessutom lutade lite ut mot vattnet. Det var med tungan rätt i mun som vi tog oss runt.
Ungefär vid mina fötter sägs cachen finnas.
Behöver jag skriva att vi inte ens försökte logga den?
Allt var inbäddat i ett tjockt lager is. Otroligt häftigt.
Tyckte vågmönstret på isen var riktigt läckert.
Sista stopp innebar en promenad till Suttran.
.
.
Riktigt fin skog att vandra i och vi hamnade tack vare cachen på en rofylld plats.
Bäcken var rejält bred men tack vare att jag läst cachebeskrivningen så behövde vi inte korsa den.
Porlande vatten och iskristaller. Underbart.
Is och sand på en mysig söndagstur med make och äldste sonen. Känner mig nöjd och återigen redo för en ny vecka med nya utmaningar.
Alldeles för länge sen sist
Jag mår bra om jag får komma ut och leta plast regelbundet så ja, jag får lite geoabstinens om det blir för länge mellan gångerna.
Nu blev det faktiskt 2 långa veckor utan en endaste liten logg och det är alldeles för länge.
Så vad gör man när det går att få till en liten tur och kroppen egentligen är rejält förkyld? Jo, jag laddade mig med otrivin comp (fantastiskt bra grejer det där) och alvedon, klädde på mig som en liten kåldolme och gav mig iväg hemifrån, för alternativet att sitta hemma ännu en dag framför TVn med snorpapper var inte så lockande.
Kanske jag inte blev friskare av att gå lite i skogen, men jag blev iallafall desto gladare.
Vi loggade lite sen tidigare lösta pussel och lärde oss återigen att den där stegen, den ska man inte plocka ur bilen......
Tur att Malin är så vig och att det fanns diverse smått och gott att improvisera med.
Här har vi varit förr. Kan inte låta bli att förundras över hur de hamnat här.
Vi hade bestämt oss innan för att avsluta med fika på kondiset i Moholm och jag tror vi båda var lika förvånade när vi kom dit, för den orten har ju inget cafe.
Men grannbyn Tidan har och det var det vi båda tänkte på när vi åkte mot Moholm.
Att jag sen blev bjuden på fikat för att jag fyllt år gjorde ju inte vår utfärd sämre.
Tror bestämt att de oväntade födelsedagspresenterna är de allra bästa.
Några mysiga timmar blev det, som ett synnerligen välkommet avbrott från att ligga utslagen i soffan och försöka bli frisk.
