geoaventyrskaraborg

Finns det något bättre sätt att geocacha på än att ställa bilen på ett ställe och sen ta en promenad på en fin vandringsled med en antal geocacher på lagom avstånd utefter leden? En mysig fikaplats längs leden är grädde på moset!

Men visst kunde det väl finnas fler sådana rundor?

Många vandringsleder finns det ju i vårt land, både korta och lite längre som sträcker sig flera mil. Långt ifrån alla har cacher utlagda.

Varför inte ”tappa” några burkar nästa gång på skogspromenaden?

Är säker på att fler med mig skulle uppskatta en sådan ”nedskräpning”……..

När en småbarnsmamma och en skolbarnsmamma för ovanlighetens skull får en ledig helg tillsammans, att disponera helt i eget tycke så vad gör vi då? Ja inte åkte vi på spa inte…..Sällan har jag varit så trött i benen och allmänt mörbultad som efter denna helg men jösses vad roligt vi hade.

Det var ju det här med luciaevent i Växjö. inget spa i världen tror jag hade kunnat locka mer än det där eventet lockade oss. Vi hade ju båda varit och loggat några gömmor från tidigare luciaevent så vi anade ju vad vi kunde förvänta oss.

Hotell bokades och förväntningarna var på topp!

Men vadå????? Väderprognoserna lovade oväder, just denna smått heliga ”lediga” helg.

Klass 1 varning dessutom. Undvik att ta bilen……men vi kan ju inte GÅ till Växjö från tidaholm…..

Hm, hur göra. Ja inte så svårt trots allt, vi laddar bilen med varma kläder, lite nödproviant och ger oss iväg, i sakta mak, beredda att vända om det skulle behövas.

Det var faktiskt inga som helst problem, värsta vägen att köra var den innan jag hämtat upp U+L.

Fast lite sena blev vi. Precis när vi parkerat och vandrade mot eventplatsen kom ett stort gäng FTFjägare i full karriär springandes åt helt motsatt håll mot vart vi var på väg. Ja, FTF jagar ju inte vi så vi vandrade upp mot eventplatsen. Skrev på loggplankan och smakade på de goda pepparkakorna (som allihop hade en bokstav på sig). Undrade så varför men inte förrän senare förstod jag. Smart!

Det var så vackert i skogen med all snö.

Vi gav oss sen iväg för att leta gömmor. Inte alltför svårt då begreppet ”cachestig” idag fick en helt ny betydelse. Oj vad många upptrampade stigar i snön det blev denna dag. Hade varit roligt att veta hur många steg vi cachare tog tillsammans denna dag. Tror det var en hel del.

Ja vilka roliga gömmor!!!!!!! En sådan underbar kreativitet. Tänk att lägga ner så mycket jobb på att folk ska få ha roligt ute i skogen. Vi loggade långt ifrån alla men inte en enda gömma som bara var en ”vanlig burk” hittade vi.

Klockan 17 skulle mörkergömmorna släppas. Vi hade tänkt åka till vårt hotell och äta lite innan men tror ni vi gjorde det. Vi tog av vår medhavda ”nödproviant” samt hade turen att även få var sin överbliven korv innan vi rustade oss med pannlampor och ficklampor och fortsatte jakten, denna gång på reflexer.

Även dessa gömmor var mycket bra och det var med nöjda leenden vi gav oss ”hem” till hotellet.

I stället för en sparesa, så valde vi att traska runt i växjöskogen denna dag med klass 1 varning. Ett mycket bra val faktiskt!

Söndagen blev lugnare men mer strapatsrik. Denna dag var klädvalet ännu värre. Blött var ordet. Lite regn dessutom och all snö som smälte och droppade överallt. Men vad gjorde väl det. Vi träffade på cachare även idag vid gömmorna. Kul. De liksom vi hade också lite längre att åka och hade valt att övernatta i staden.

Vi gick en mycket bra runda med fantastiska cacher och blev bara lite blöta ovanifrån, ända tills vi jagade rätt på den förrymda kossan. Där trampade U+L ner sig i en gyttjepöl. Lera upp till knät. Inte så kul, så vi beslutar oss för att ta en genväg tillbaks mot bilen. Dessutom låg slutgömman till en cache vi påbörjat men inte hann slutföra precis längs den vägen. 200 meter mot ca 1 km, där var valet lätt

Fast en genväg är ju ofta en senväg.

Jo, vi hade faktiskt med en liten våtmark på vår karta men hur svårt kunde det vara tänkte vi. Våtmarken var ju inte mer än 20-30 meter bred………

Jodå, vi hoppade från tuva till tuva, trampade ner i lite vatten ibland samt i mitten av ”våtmarken” fanns en bäck, modell bredare. Inte en chans att vi skulle kunna hoppa över. Ja och bada i bäcken ville vi ju inte, vem vet hur djup den var, men vi hittade några träd längre bort som vi kunde använda som bro.

Krypa lite under dessa träd för att komma vidare och sen mer tuvhopp, tills vi äntligen kom på torr mark. Fast då var det snarare tät snårskog i stället. Tappade balansen och tappade även gpsen i snön men den återfanns rätt lätt. Men så äntligen, framme i öppen skog och 2 meter senare var vi vid gömman. Skitiga, blöta och riktigt trötta. Förstår att ingen annan hade tagit den vägen vi valde.

Resten av vägen till bilen var lätt och det var två mycket nöjda och glada, men kanske inte världens mest utvilade mammor, som kom hem den kvällen.

Geocaching är för mig, förutom allt annat, även en hel massa naturupplevelser.

Jag har sett flera älgar, rådjur, små harungar som skuttar högt i luften i lek med sina syskon, ödlor, praktfulla spindlar, en bäver och mycket annat.

Dessutom har jag sett den här lilla krabaten

Mycket bra kamouflage som denna snabelsvärmarlarv har, för inte kan den väl ha huggtänder på riktigt……….

Att få se dimman lätta över en skogstjärn en tidig oktobermorgon är nästan magiskt. Att dimma kan vara så vackert egentligen………

Det finns en hel massa bra cacher ute i skogarna i vårt land men jag vill gärna nämna en serie som jag uppskattade extra mycket. En mycket bra sammansatt serie som hade flera gömmor som hängde ihop med varandra, blandat multi, trad och inte alltför svåra myst med en grand final för den som verkligen vill ha en utmaning: Caching Camp #28 – Base Camp. Alltihop i en helt underbar hökensåsnatur.

U+L loggar en av gömmorna på Hökensås.

En kul utflykt tillsammans med familjen är att trampa dressin. Att barn i 8 årsåldern dessutom klarar att trampa dressinen med sina föräldrar som passagerare är inte heller helt fel. Bara benen är tillräckligt långa så klart!

I Gullspång, den lilla staden på gränsen mellan västergötland och värmland, finns en nedlagd järnväg som idag används som dressinbana.http://www.gullspangsvandrarhem.se/

Vandrarhemmet sköter om uthyrningen av dressinerna som vardera rymmer ca 2 personer. (eller 1 vuxen och 2 barn).

Det finns två alternativa sträckningar att välja mellan, torvedsbanan är den som är mest använd och den som är finast att trampa. Packa matsäck, för det finns inga möjligheter att köpa något längs vägen, och ge er ut på ett annorlunda äventyr. Badmöjligheter finns vid en fin badplats precis granne med spåret.

Man kommer mycket nära naturen men det är ingalunda en tyst upplevelse. Att prata under tiden man trampar är inte helt lätt……..Som tur är finns det en massa geocacher precis intill hela spåret med lagom avstånd emellan så det blir aldrig långsamt.

Att trampa dressin i gullspång och geocacha samtidigt kan jag bara rekommendera!

Jag gillar cachingserier där man kan plocka ett antal cacher längs en vandringsled ute i fin natur.

Strax norr om Karlsborg (som för övrigt är en vacker stad med en massa roliga och arbetade cacher) ligger den lilla byn Granvik, alldeles intill Vättern. Stora delar av naturen runt byn är naturreservat och bjuder på varierande naturtyper.

Härifrån går ett antal vandringsleder av varierande längd som allihop även har cacher utplacerade med lämpliga mellanrum.

Två av serierna (”gruvrundan” och ”växt och byrundan”) tog jag tillsammans med familjen och en kompisfamilj, men de övriga krävde lite mer än vad de minsta benen i familjen skulle klarat utan att protestera.

Jag gillade granviksleden och djäknerundan bäst. Båda de rundorna bjöd på många fina vyer och en hel del motion. Granvik är på sina ställen mycket kuperat och speciellt granviksrundan var ett bevis på detta.

Djäknerundan var lite för lång för oss att gå hela på en gång så den delade vi upp i etapper. Denna serie (Granvik Walk) tog alltså sin lilla tid och krävde flera återbesök.

Varje led har även en bonuscache och har man hittat alla fem så får man även koordinaterna till en grand final, placerad på ett fint ställe väl lämpat för picknick!

Min logg för storfinalen säger det mesta om detta äventyr det faktiskt kändes som:

Flera fina geoturer i vackra granvik har vi fått tack vare granvik Walk! Vi har letat efter plastburkar i strålande solsken, gråväder och även i snö. Dessutom har vi cachat barfota i skogen i oktober! Vad gör man inte när stigarna är blöta, allt för att få skriva en liten signatur i en loggbok. Massor av kantareller har vi burit hem, upptäckt att vitmossa är halare än grön mossa, traskat uppför och nerför ett antal höjdkurvor, fikat på flera vackra platser och fått en massa frisk luft och motion på kuppen! Att idag få logga grand finalen på ännu en vacker plats kändes riktigt, riktigt bra!

Ja vi gick faktiskt barfota i skogen en bit. Stigen var fullkomligt försvunnen under vatten och alternativet att ta en rejäl omväg var inte lockande alls just då, vi var ju bara 300 meter från bilen…….

Ser ni gångbron under mina fötter?

Jag har nästan aldrig klättrat i träd. Inte ens som barn var detta en sysselsättning som jag ägnade mig åt speciellt mycket.

Sannolikheten att jag skulle börja med det efter att ha fått tre barn och passerat 45-årsdagen var därför inte speciellt stor.

MEN, det senaste året har jag klättrat i mer träd än jag gjort någonsin i hela mitt liv.

Inte bara i träd föresten, En och annan vägskylt, informationstavla och liknande har också utforskats.

Varför egentligen?

Ja, det handlar väl mest om att det ger en sådan otroligt go adrenalinkick när man väl är nere igen och hittat den lilla burkuslingen som man varit på jakt efter.

Att faktiskt klara av en utmaning som man normalt aldrig ens hade drömt om att ge sig på.

Jag skulle aldrig ens överväga att ge mig på något som skulle vara farligt, men lite pirr i magen nån gång ger det hela en extra krydda.

En av de första gångerna som jag och U+L var ute var en sådan där dag man alltid kommer att minnas.

Vi kände inte varann speciellt bra då, men jag tror det var den gången som vi verkligen blev det ”Klart kvinnor kan-team” som jag ofta tycker vi är.

Vi började dagen med ett besök vid en gömma där burken satt fast ca 3,5 meter upp på en smalt träd. Inte en chans i världen att man skulle kunna klättra på det. Hur göra? Ingen stege låg i bilen på den tiden. Vi spanade in terrängen och fick syn på en stock som vi med förenade krafter släpade en bra bit genom skogen och sen lutade upp mot trädet. Detta blev faktiskt en fullt fungerande ”gångbro” upp i trädet som jag med vingliga ben kunde balansera upp på. Logg skrevs och Jippi vad duktiga vi kände oss.

Nästa gömma den dagen var också en av den besvärligare sorten. Här gällde det att få ner skorna från repet. Högt var det och rätt svårt, för att inte tala om hur svårt det var att sen få upp dem igen då repet då var ännu högre upp då det inte tyngdes ner av något.

Men känslan att ha klarat av det hela var underbar!

Ja, ännu ett inlägg från gamla avsomnade geobloggen författat för 2 år sedan. Jag tycker fortfarande det är kul att göra något aningens mer utmanande ibland men de numera rätt populära 5/5orna de låter jag definitivt bli!

Det där med Travelbug har jag funderat en hel del över innan jag skaffade min första själv. Det är ju faktiskt riktigt roligt! Jag gör ju vad jag kan för att involvera familjen i min lilla hobby och detta är ett enkelt sätt!

Lagom till minste sonens 7-årsdag fick alla sönerna varsin TB med ett speciellt uppdrag.

De skulle resa från cache till cache i Sverige och på sonens 8-årsdag skulle en tävling dem emellan avgöras.

Uppdraget skrevs på en laminerad lapp som sattes fast vid TBn

Då det känns viktigt att sönerna hade mer än en chans att vinna gjordes 3 olika deltävlingar:

1:Vilken TB som rest längst under året

2:Vilken TB som besökt flest cacher under året samt

3:Vilken TB som besökt den intressantaste platsen.

Nu närmar sig minstesonens åttaårsdag med stormsteg och vi kan med glädje konstatera att ingen TB har kommit bort iallafall, något som tyvärr är rätt vanligt.

Det har det varit riktigt kul att följa ”sönernas” resväg. Uppdraget att stanna i Sverige har väl inte riktigt lyckats…….En är i Norge, en annan i Nederländerna och den tredje ligger vid Landvetters TBhotell…….

Men en hel del geografi har vi fått med på köpet och nu väntar vi med spänning på om någon av dem lyckas återkomma så vi får återse dem igen.

Till alla som funderar över att skaffa en egen TB: Gör det, ge den ett uppdrag som är lätt att se ”ute i fält”och följ vilka vägar den tar för att nå dit! Men lägg inga stora pengar på det som ska skickas runt, det är stor risk att det försvinner tyvärr, men det är kul så länge det varar!

Summering av TB-resan nu år 2014! Två av dem är försvunna och ersatta med nya, så allihop är faktiskt fortfarande på resande fot. Oskars har rest absolut längst men sista loggen på den var i Malmö och den gömman verkar nu tyvärr vara borta......  Jakobs har besökt flest platser och befinner sig nu på en liten ö utanför Örnsköldsvik. Där har ingen varit sen augusti och det kan ju vara förståeligt. Isaks besökte den mest intressanta platsen, nämligen Ale stenar! Isaks har även varit borta ytterligare en gång men lustigt nog så har den dykt upp igen. Nu ligger den i en myst i Sigtuna.

Kul att följa deras väg även om de tyvärr oftast försvinner efter ett tag.

Jaha, jag har en uråldrig dator…….

Detta fick jag reda på när jag registrerade mig för denna blogg, och att jag snarast borde uppgradera …..

Hm, trots detta så tänker jag göra försök att skriva här emellanåt och som ni kanske förstår så är inte teknikintresse något av mina större tillgångar.

Men jag gillar att geocacha!

När man har kommit upp i en så pass galen summa cacher att man varit på över 2000 ställen bara för att få skriva sin signatur i en plastburk så är det nog inget tvivel om den saken.

Men om jag inte hade haft mina geokompisar som också gillar att leta rätt på dessa burkar så hade jag nog inte alls varit där jag är idag.

Att cacha är kul, men att göra det tillsammans med någon som förstår och delar ens intresse är underbart.

Hur gör man då för att hitta en likasinnad?

Ja man kan ju göra som U+L: Skicka ut en liten förfrågan på facebook om det finns någon i närheten som vill ha sällskap, eller också lägger man ut en gömma i närheten av sitt hus. På det sättet träffade jag titticc.

Annars är ju event en bra tillfälle att träffa nytt vänner.

Kanske man har någon kompis redan innan som skulle kunna gilla geocaching.

Det var faktiskt på det sättet som vi blev intresserade. Jag hade läst om ”sporten” i en tidning och upptäckte att vi hade kompisar som hade varit med några de kände och geocachat.

De lovade visa oss hur man gör.

Sagt och gjort. Utrustade med bilGPS gav vi oss iväg. Som vi letade. Men EN lyckades vi hitta den gången i alla fall. BilGPS är ju inte optimalt då den är van att röra sig i betydligt högre fart än vad vi gick. Barnen fick springa i skogen ibland bara för att få den att uppdatera positionen……..

Det var första gången. Våra kompisar som visade oss fortsatte inte, men det gjorde ju vi.