Varför åka till Grästorp och Igelstorp?

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag har fått frågan förr men nu, när den dök upp igen häromdan, så har jag funderat lite extra på det. 
Vad är det egentligen som gör att jag fortfarande geocachar och inte har tröttnat?
Ja, jag erkänner villigt att jag tycker det är aptrist att skriva i loggböcker. Jag tycker faktiskt att det är precis lika tråkigt att leta i stubbar, täta granar och under rotvältor. Och jag gillar inte heller att böka runt i gammalt skrot och annan bråte. Eller att leta på ett ställe där det passerar massor av folk eller nära nåt bebott hus. 
Så alltså borde jag väl slutat för länge sen, eller?
 
Jo det kan man ju tycka med tanke på det jag just skrivit och det hade jag nog oxå gjort om det inte varit för allt det andra som geocachingen är unik på att ge.
Att ta en promenad på ett ställe man inte hittat annars, tillsammans med vänner man kan prata med allt och ingenting om. Att man får motion på kuppen är ju bara en bonus.
Att få uppleva äventyren som många av de cacher jag väljer att besöka så ofta ger. För även om själva cachen är en enkel burk så är ju vägen dit många gånger tillräckligt spännande. De där burkarna som ligger i stiglös terräng och att hitta sin egen väg till är en utmaning jag uppskattar. 
Att hitta smultronställen som få känner till. För geocaching är ju fantastisk på just detta. Så många fina platser jag besökt och en sån massa fina foton jag har i min samling tack vare det. Kållandsö är ett sånt ställe som jag inte lärt känna och uppskatta utan de där burkarna.  
Att få göra sånt som inte alla andra gör. Jag minns fortfarande med glädje den luciakvällen vi plaskade omkring i en bäck iförda vadarstövlar i mörkret. Eller när vi hyrde trampbåt och badade med kläderna på i somras. Eller den gången vi pusslade ihop en QRkod med hjälp av små svarta magneter under fnissningar (samt för all del även en hel del mutter för det är många svarta delar i en QRkod). Många såna minnen förgyller mitt liv.
Alla våra turer till platser man kanske normalt inte åker på semester till. Det är tack vare cachingen jag tänker på Sundsvall, Linköping, Örebro och Växjö som underbara semestermål. Det är oxå därför jag fortsätter åka till platser som Grästorp och Igelstorp. För varje tur blir ju som ett litet äventyr i sig.
Men den allra största anledningen till att jag inte tröttnat är vänskapen med fantastiska personer jag kanske inte träffat annars. Att sitta på en sten i skogen, eller som på bilden nedanför, i hemmalagets kur vid en fotbollsplan tillsammans och äta sina mackor och bara vara, är alldeles, alldeles underbart. Ibland blir man extra överraskad som nu häromdan, när alla utom jag tagit med sig nåt gott till fikat och vi bjöds på gofika av unikt slag. En förmiddag tillsammans med bästa vänner som avslutas på detta sätt, kan man bli annat glad av det, även om de tre cacher vi hittade just den dan var av den kategorin som inte fastnar i minnet. 
 
 
Vägen innan vi hittade just denna fikaplats måste även den ses som en minnesvärd historia.
Här var det för kallt och blåsigt.
 
 
Lite varmare men för lågt i tak
 
 
Helt perfekt!!!!!
 
 
Här nedanför kommer några bilder från Grästorp.
Ett gammalt TB-hotell i Flakeberg. Mysig fornstuga fann vi på köpet.
 
 
Skubbet, med sitt virrvarr av stigar som även erbjöd ett gäng omväxlande cacher samt hala spännande broar för de som hellre cyklade här.
 
 
Vad kan det ha varit här tro????
 
 
 
En sanslöst spännande plats, väl dold. Här hade det varit ett ypperligt tillfälle att skriva nåt om platsen i beskrivningen, men eftersom så inte var fallet så får vi fortsätta att fantisera.
Forshall, har jag besökt förr. En riktigt vacker plats som just nu är väldigt full av vatten.
 
 
 
Till en av cacherna var vägen dit minst sagt spännande.
 
 
Det syns inte på bilden att bottenplattan på bron var väldigt tunn av ålder.
Här letade vi länge utan fynd så vi lär få anledning att återvända till Grästorp. Om det tycker jag.
 
 
 
 

RSS 2.0