Hunneberg i dagarna två.

Hunneberg är det större berget! Jag är definitivt ingen expert efter dessa dagar, men om man jämför de ställen vi vandrade till denna resa så var det betydligt mer lättvandrat på Hunneberg.
Efter en stärkande lunch på Spiskupan uppe vid Bergagården på Hunneberg gav vi oss av på fortsatt vandring, denna gång mot Adolf Rosts Stuga 
 
 
Nere i Store klev, ligger en av landets få bevarade backstugor till hälften ingrävd i bergssluttningen. Anders Magnus Rost 1832-1912, född i Västra Tunhem, blev en av 1800-talets många jordlösa. Rost byggde stugan 1871. Yngste sonen, skomakaren Adolf Rost bodde kvar till kort före sin död 1941.
 
 
 
 
Ofattbart att människor har bott så här för mindre än 100 år sedan!
 
Även i Storeklev var det mycket mossa. 
 
 
Vilt och vackert! Inte långt härifrån låg även en riktigt gammal gömma som givetvis fick besök:
"Hidden on Hunne" , gömd 2002!
 
Mitt emot stigen mot Store Klev kunde man välja på att gå mot Fagerhult
Näst efter Bergagården är Fagerhult det mest omtalade stället på bergen. När Gustaf V övertog jakten efter Oskar Il:s död 1907 flyttade han lunchplatsen från Ekelund till Fagerhult, som fortfarande är samlingsplats under jakterna. Raden av Kungastenar utanför minner om celebra besök.
 
 
 
 
Stugan är inte speciellt stor men platsen är vacker och väl värt ett besök. 
 
 
Även jordkällaren här var vacker där den låg i solskenet.
För att ta sig till de olika ställena på berget var det promenad som gällde. Det går en huvudväg runt uppe på berget, resten av vägarna var bommade så det blev ett antal promenader dessa soliga fina dagar.
21 700 steg dag ett men bara 15 000 dag två.....
 
För att komma till Fagerhult passerade vi en riktigt vacker sjö: Grågåsen 
 
 
 
Underbart rofylld plats där vi passade på att vila en stund innan vi besökte Skvaltkvarnen 
Kvarnen uppförd 2002 av entusiaster i Västra Tunhems Hembygdsförening.
 
 
Vilan kunde behövas för hinten här var återigen "under sten" och gpsen lekte karusell..........
 
 
Men vi hittade den till slut! Visst är det bra med stora rejäla burkar men på sådana här platser vore det nog bättre med en mikro i ett träd trots allt!
 
Efter en god trerätters middag och en hotellfrukost dagen därpå var vi redo att återigen ge oss upp på Hunneberg.
Denna dag startade vi med en promenad runt Eldmörjan 
Eldmörjan har en gång varit en mycket större sjö än den är idag. 1856 sänktes sjön 3,6 m genom att man sprängde Bergagårdskanalen mot By klev. Ytterligare en sänkning gjordes 1877 men den blev sedan justerad uppåt igen på 1960-talet. Den nuvarande sjön ligger ändå nära 4,5 m under gamla Stor-Eldmörjans yta!
 
 
När ni går till cachen passerar ni en stenbro över kanalen som byggdes 1913 av Karl och Emil Kraft.
 
 
 
En riktigt fin promenad även denna soliga morgon och vi passade på att göra två avstickare från sjöstigen.
Torpstället Löne är känt första gången 1675 och har ägts av kronan större delen av tiden sedan dess. 
 
 
 
Det enda som återstod av torpet var husgrunden och den vackra källaren.
Som mest fanns det 28 torpställen på de båda bergen och flera hundra kor gick och betade i skogarna. Nu jobbar Sveaskog med att återställa de gamla torpplatserna genom avverkning och skötsel med slåtter och betande djur, något som jag tycker är riktigt trevligt!
 
Vi fortsatte vår vandring till Ekelund.
 
Under Oskar II:s tid var torpet lunchplats vid jakterna. Nära vägskälet vittnar en minnessten från 1896 om en kunglig jaktlunch. På den tiden fick torparfamiljen som bodde här snällt flytta ut när kungens sällskap kom för att jaga.
 
 
Även här fanns bara ruiner kvar.
Ofattbart att detta torp en gång legat strax intill Eldmörjans strand innan sänkningen, idag är det en bra bit bort till sjön.
Vägarna här var lättvandrade och vackra nu när höstfärgerna börjar komma på allvar.
 
 
Inte så långt från Ekelund låg nu en fågelsjö, rester av gamla Eldmörjan. Sannolikt kom denna fågelsjö till vid höjningen av sjön på 60-talet.
 
Nästan lite spöklikt med alla gamla döda träd.
 
 
Vi avlutar våran Hunnebergstur med ett besök på Flo klev.
 
 
Här har man en vidsträckt utsikt över Dättern och Västgötaslätten.
 
 
Dättern är en smal vik som ligger i södra Vänern. Ännu ett namn jag aldrig hört förut.
 
Nu börjar det bli dags för lunch och vi styr färden mot Grästorp för att äta på golfrestaurangen där. Mycket god lunch och lite golfsnack fick vi på köpet. Bl a hade de alla väldigt roligt åt den stackaren vars golfvagn rymde och rullade ner i ån med alla järnklubbor, mobil mm.
Jaja, alla är vi nördar på var sitt sätt!
Vi har haft en underbar tur och nu var det skönt att komma hem till barn och katterna igen.

 

 
 

Vad är väl ett pass på gymmet? Halleberg är mycket trevligare!

 
Vi fick en herrgårdsövernattning när jag anslöt Visa till mitt medmerakort för ett bra tag sen. Nog borde det väl gå att kombinera med lite vandringscaching? Jag gillar ju som sagt tidigare att vandra ute i naturen så valet föll på Halle och Hunneberg med övernattning på Ronnums Herrgård.
 
Eftersom jag alltid haft svårt att hålla isär vilket berg som är vilket så delar jag därför upp denna resa på två inlägg.
Vi började med att åka upp på Halleberg! Det berget som ligger närmast Vänern och längst bort från oss.
Varje gång vi passerat detta berg så har jag varit fascinerad av de branta bergssidorna. Och brant var det. Men på sina ställen finns det klev där man kunde ta sig upp och ner.
Vi åkte så långt bort på berget som vi kunde och startade med en kort promenad till Dansen på Ekebacken.
 
 
Lummig promenad fram till torpet Ekebacken där det en gång varit en förbjuden dans som fick rättsliga påföljder.
Bara 200 meter bakom huset fanns dagens första utsiktsplats!
 
 
Så vackert! Vänern låg som en spegel och vi bara njöt!
 
 
Långt, långt därnere var trätopparna..........
Vi flyttade med bilen en liten bit och påbörjade den lite mer ansträngande promenaden mot Svallklev .
Svallklev är ett av de många klev som finns på berget och det var därifrån vi skulle ta oss mot gömman.
 
Under närmare 200 år, från mitten av 1770-talet till 1940, pågick kalkbrytning i kalkbrotten, "grottorna" i Halle- och Hunneberg. För att utvinna kalk (CaO) ur kalksten (CaCO3) måste stenen upphettas länge och kraftigt så att koldioxid (CO2) avgår. Som bränsle används här krossad alunskiffer, som man får som biprodukt vid kalkbrytningen. I kalkugnen varvar man kalksten och alunskiffer, med ett lager tändved underst. En bränning i en ugn tar ca 14 dagar.
Varje kalkbrott med tillhörande ugn drevs som ett familjeföretag. Arbetsmetoderna var under 200 år hela tiden desamma - de enskilda företagarna hade inte möjlighet att investera i modernare utrustning.
Följer man Svallklev ända ner till vattnet hittar man resterna av en sten-pir. Den användes vid utskeppningen av kalk från ugnarna.
Vi missade stigen så vi fick även se stenpiren.
 
 
Så vackert med alla stenar som var slipade av vågorna.
 
På vägen upp hittade vi den otydliga stigen. Det var inte helt lättvandrat men det var inget mot vad komma skulle. Men för att vara en terräng 4 så var det rena barnleken!
 
 
Mossigt, mossigt var det! Oerhörda mängder mossa faktiskt!
 
 
Rester av en kalkugn, helt olik de vi har i våra trakter.
 
Vi vandrade tillbaka och svängde av mot Predikstolen, Halleberget # 149 ännu en dramatisk utsiktsplats.
 
Så vackert även här!
 
 
Det fanns ytterligare två cacher som man kunde ta längs promenaden men dit fanns inga stigar. Skulle vi våga?
Ett ord i en tidigare logg avggjorde det hela. Något om trollskog lockade mig!
 
 
Ja, oj vilken skog! Ännu mera mossa! Riktig gammelskog!
 
Men att vandra ut till Hallesnipen och senare även Paulas ställe! var helt underbart!
Över stock och sten, under vindfällen, men ändå inte alltför svårt. Hallesnipen var dessutom en riktigt oväntat och kul gömma!
 
Vackrast var ändå Paulas ställe! Att Vänern låg som en stor spegel hade ju betydelse!
 
 
 
Så vackert.
Att ta sig tillbaka mot bilen gjorde vi via stigen i Ovandalen. Men att ta sig till den stigen från Paulas ställe var rena rama gympasset! Vi fick skråa ner i obanad terräng ner till dalen och hoppa över en liten bäck innan vi nådde stigen, sen var det bara att gå uppför berget igen tills vi nådde bilen. Rejält hungriga, ca 2,5 timmar från att vi startade vår promenad.
Men det var en helt underbar vandring som bara kan rekommenderas!! 

 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 

RSS 2.0