Jag är nog inte som alla andra, åtminstone är jag inte som de som gillar de cacherna som är snabbt loggade.
Jag gillar ju de speciella utmaningar som bara en geocache kan ge, både de där man får klura och fundera såklart, men även de där utmaningen är att ta sig till och från platsen. Själva cachen behöver då inte vara mer än ett petrör, det är resan dit som är själva upplevelsen och behållningen.
Igår var en sån dag då fokus låg på att hitta rätt väg, eller kanske snarare minst besvärliga väg.
Naturreservatet Sydbillingens platå är en plats som det, enligt skylten vi råkade hitta, inte är en "söndagspromenad" att besöka. Vandringsleder och stigar finns inte och det är omväxlande mossar och orörd skog, en sydsvensk vildmarkspärla, allt enligt samma skylt.
Efter en tid med mestadels minusgrader borde förutsättningarna för denna utmaning vara som bäst, så vi körde upp till Simsjön för att därifrån komma fram till varifrån det kunde tänkas vara lämpligt att starta. Stigar skulle ju inte finnas men vi hade faktiskt turen att hitta en stig som ledde oss en bra bit i riktning mot Svarttjärn. Att avvika från den när det bara var ca 300 meter kvar till
Billinge Blöt # 18 Huljamossen visade sig bli en enkel match denna dag.
Men det var tur att det var fruset. Att passera över bron hade nog annars blivit en riktigt blöt historia.
Sen var det vildmark som gällde. Mossarna avlöste varandra.
Into The Wild - The Totem Pole. blev vårt nästa mål. Tack vare att det var fruset på öppen mark så var det inte alltför besvärligt. Att kunna logga en burk som inte haft besök sedan 2014 känns minst sagt speciellt.
Dessa gömmor härute har inte speciellt många besök, Av de fyra vi loggade på vandringen var tre av dem inte loggade på över två år. Kan inte låta bli att tycka att det är lite synd, för det var en fantastisk upplevelse att gå här.
Into The Wild - Gyltas Bridges. som enligt planen var dagens sista gömma var även den rätt lätt att ta sig till så självklart började vi fundera. Ska vi fortsätta eller gå samma väg tillbaka?
Vi valde att äta vårt medhavda fika medans vi funderade över saken.
Tystnaden härute var fantastisk. Sittandes på en fallen fura (eller kanske det var en gran) smakade fikat härligt.
Jag hade aldrig kommit på tanken att gå hit utan de där plastburkarna, återigen kan jag inte vara annat än tacksam över att syssla med geocaching, och att jag dessutom har vänner att dela mina tokigheter med är ännu mer fantastiskt.
Jodå, efter lite fika så kändes 700 meter i stiglös mark som en baggis och vi fortsatte mot
The Twins.
Nu blev det mer mossar och svårare att ta sig fram.
Vi hade definitivt blivit blöta om det inte varit fruset. Ibland blev vi lurade och trampade genom det frusna, men på det stora hela gick det ändå över förväntan och vi kunde logga ännu en gömma med terräng 4.
Nu var det bara 2 km tillbaks till bilen. Fågelvägen. Och ja, det blev ju längre såklart eftersom fågelvägen knappast var den enklaste vägen.
Återigen hade vi tur. Rätt som det var såg vi en snöpinne i skogen. Märkligt. Har man hamnat här med sin bil så har man definitivt kört i diket och det med några kilometer.
Men snöpinnen visade sig följas av fler och vi hittade även en stig längs den. Så lycklig man kan bli!
Pinne efter pinne följde vi och det var mestadels riktigt lättgånget. Helt plötsligt var vi tillbaka, precis där informationstavlan var placerad.
Vilken upplevelse detta blev. Fyra cacher som fick oss att våga oss utanför stigarnas relativt trygga värld och ge oss ut "into the wild"!