Böljeslag och lerskiffer

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tisdag och vår i luften. Denna dag blev det en tur till kullen, för lite service samt även ett besök vid två earthcacher tillsammans med Titti.
Första fotostopp blev Lugnås kyrka, där det visade sig finnas en arkiverad fullt loggbar cache.
 
 
Kan himlen bli blåare än så här?
Det var fortfarande rätt kallt i luften när vi fortsatte mot Kinnekulles vackraste bro.
 
 
Efter att ha ägnat nån timme åt att placera ut några nya cacher knorrade magen väldigt och vi körde mot Högkullen där vi som traditionen bjuder åt dagens lunch. Även denna dag blev vi inte besvikna på vad som serverades och det var med kanske inte den mest graciösa förflyttningsteknik, proppmätta som vi var, begav oss 70 meter från parkeringen ner i ett djupt hål.
Som tur var så behövde vi inte ända ner men lutningen var ändå av det brantare slaget och inte så lättgånget.
Vi skulle studera Lerskiffer på Kinnekulle
 
 
 
 
När studierna var avslutade av denna skiffersort jag inte visste fanns tog vi en sista titt på utsikten.
 
 
En fin promenad ner till hamnen som gav oss tillfälle att njuta av blåa sippor.
  
 
En ljuvlig plats som gav oss ny kunskap.
Visste inte att böljeslagsmärken existerade innan denna tur heller. Earthcacher levererar som vanligt.
 
 
 
 
Sten finns gott om på Kinnekulle, denna mur är en av de mer spännande tycker jag.
 
 
Vi styr färden vidare mot Lasse i bergets grotta där vi passade på att fika i solen.
 
 
Solen och värmen de senaste dagarna har lockat fram många vårblommor. Årets första vitsippa hittade vi strax intill. Här tycker jag att mobilkameran överraskar stort. Hade aldrig lyckats få till ett sånt foto med min gamla mobil.
 
 
Även vårlöken blommade och det var nöjda tjejer som styrde vägen hemåt igen efter en vårdag på kullen, åtminstone jag med nya kunskaper om böljeslag och lerskiffer.
 
 
 

Gröt, det är en bra start på dagen

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Vaknar till denna vackra himmel. En bra start på en bra dag. Men bättre skulle det bli.
 
 
Det var ju dags för event igen. Det tredje på en och en halv vecka. Kul!
Såklart skulle vi gå även på detta, speciellt som det bara är en mil hemifrån och beläget på en fin plats. Grötfrukost på Brunnhemsberget
Grötfrukost var det utlovat och inte bara hemkokt havregrynsgröt med äppelmos serverades utan även hembakt bröd med smör och ost. Mumsigt värre och det behövdes för om man ville så kunde man gå en pinfärsk georunda på 1,3 mil efter frukosten.
 
 
EO serverar gröt till alla hungriga.
 
 
Det kom folk från alla håll och kanter. 
Vet att det var gäster från både Stockholm, Göteborg, Motala, Vårgårda samt självklart även lokala cachare vi träffat förut. Samtalsämnen saknades definitivt inte, när vi alla har samma härliga intresse.
 
 
 
När alla var mätta och nöjda delades det ut lappar med koordinater till inte mindre än 36 nya cacher längs gamla brunnhemsleden, en vandringsled som iordningställdes på 90-talet men som sen fallit i glömska.
 
 
En samlad tropp beger sig till Glömda Rundan 1 # Lövträdet
 
 
Grötgänget. Tror att det var det största FTFgäng jag loggat med nånsin.
 
 
En utsiktsplats med en glömd gästbok. Inte skriven i sen 2006. Såna platser tilltalar mig. En bojipplats sa Malin och det kan jag hålla med om. Glömda Rundan 3 # Gästboken
Idag, nä'stan 22 år sedan den las ut blev den signerad av desto fler.
 
 
 
 
Den halvt igenvuxna stigen fortsatte och vi med den.
 
 
 
Nästa överraskning på leden var detta fina vindskydd, mitt inne i skogen utan några direkta stigar till det. Fantastiskt att det är i så bra skick.
 
 
Efter att ha gått i lite stiglös terräng kom vi fram till en underbar skog.
 
 
 
Leden fortsatte med fina vyer
 
 
Helt plötsligt närmade vi oss ställen jag kände igen, (Dalenfast så annorlunda det såg ut när skogen var borta.
Tur att det gamla bostället skonats från skogsmaskinerna.
 
 
Nya koordinater knappas in.
 
 
Efter nr 10 går det att gena till nr 29 och det gjorde vi. Förhållandevis bra stig fram till vi var ca 100 meter från cachen då det såg ut så här.
 
 
Några meter snårskog, sen var det bra igen.
 
14 av cacherna loggade och trots en bastant frukost smakade det supergott med fika när vi var åter vid albionstugan. 
Ett riktigt trevligt event och en finfin runda.
Fantastiskt väder gjorde inte saken sämre heller.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Utmaningar och Seger

 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tisdag igen och en numera nästan obligatorisk tur med tjejligan, denna gång var det Malin och jag som skulle på event.
Men det var ju inte förrän kl 12 och eftersom vi oftast brukar träffas redan vid tiotiden hade vi tid för lite utmaningar innan.
Karstorpssjön 2 var en nysläppt gömma som vi bestämde oss för att ge ett försök. När den kom och jag såg terräng 4,5 så suckade jag djupt och tänkte "nej, inte en trädklättringsgömma igen......" Tycker att det finns tillräckligt med sådana som det är redan.
Men nu var det en utmaning av mycket trevligare slag. Korsa en bäck och traska lite träsk är betydligt bättre för en höjdrädd 51-åring som jag.
 
 
Bäcken visade sig vara rätt grund, på kortet har Malin redan passerat, men stövlar var välbehövliga.
Sen vidtog djungeln.....
 
 
Denna plats hade jag definitivt inte gått till utan lilla plastburken, men utsikten mot sjön var fin när man väl tagit sig igenom snåren.
 
 
Det var en dag med ömsom sol och ömsom regn. Iklädd vadarbyxor mötte vi ett par på gångvägen åter mot bilen och de kollade lite storögt på oss, men det bjuder jag på. Ingen ide att ta av vadarstövlarna för vi hade mer äventyrsplaner på gång. Passande nog så hade jag tak över huvudet under nästa regnskur.
 
 
Att vatten i en liten bäck kan vara så strömt!!!!
Det räckte mig knappt över anklarna men det skvätte upp på låren av strömmen.
 
 
Att gå motströms var inga problem, men när jag skulle vända så funderade jag allvarligt på om det inte vore bättre att korsa stora väg 26 iklädd vadarbyxor.
Prövade försiktigt att gå sidledes och det funkade. Framåt hade jag inte klarat.
Så var det då dags att åka till dagens huvudmål Segerstorpseventet
Kul att träffas för lite samspråk i ett soligt dike denna tisdaglunch.
 
 
Kl 12.30 fick vi en lapp i vår hand med de nysläppta cacherna på.
Jag gillar det västgötska temat på cacherna!
 
 
I samlad lugn tropp vandrade vi iväg för att logga en riktigt trevlig runda.
 
 
Som tur är så räcker samarbete långt då en klättervillig i sällskapet svingade sig upp i det blå.
 
 
Oj vad vi letade här. En riktigt välgömd cache uppenbarade sig efter en liten hint extra från CO.
 
 
Geniknölarna fick också sitt. Vilken tur att vi var så många då kunskaperna vi behövde var breda.
 
 
En riktigt bra runda, ett trevligt event samt två utmanande cacher och tre favvo mindre i min magra samling.
Nöjd med dagen! 

Flux och Fristad

 
 
 
 
 
 
 
Flux förknippar jag med tänder och magont.
Denna dag i närheten av Fristad var varken ägnad åt floursköljning eller att kurera brustna blindtarmar, men visst var målet starkt förknippat med Flux ändå.
Nämligen Fluxfallet, denna vackra plats där Tittis blindtarm brast för lite över tre år sedan.
Så härligt det var att kunna göra ett återbesök där, denna gång för att logga en ny fräsch gömma samt dessutom passa på att fika med finaste utsikt.
 
Fluxfallet är inte ett brett vattenfall men det är högt, närmare bestämt 40 meters fallhöjd.
 
 
Man ser fallet nedifrån från Stensjöns badplats, Molla men vackrast är att ta sig till just Fluxfallet uppe på berget, där fallet börjar.
 
 
 
 
Det är brant, riktigt brant så närmare än så här kom jag inte denna gång. Det ska gå en stig från parkeringen där man ser fallet nedifrån, men den glömde vi bort, kanske helt enkelt för att det inte fanns nån plastburk där nedanför.
Finfint ställe att avnjuta fika är det definitivt, speciellt när inte blindtarmar tycker annat.
 
 
Nere vid badplatsen var det inte mycket aktivitet, men det är ju inte badväder än på länge.
 
 
Vi besökte flera fina platser denna dag varav en plats var ett återbesök för min del.
Brudföljet är en häftig plats så det var bara kul att få sen det igen.
 
 
 
Enligt tradition ska ett stort trollfölje passerat förbi här, när kyrkklockorna ringde och de blev förstenade av ljudet.
 
Utvandrarmonumentet var en plats som oxå förtjänar en gömma. Hur hittar man annars dit?
 
 
 
Väl framme i Fristad blev det ett besök på ortens elljusspår. SAIK # 1 var den första av en serie mycket trevliga gömmor som även tog oss till några vackra platser längs stigen.
 
Jättelyckans Kungagrav var en av dem.
 
 
För att ta oss till Barncachen valde vi att gå den rofyllda stigen längs den forsande ån. Vackert!
 
 
 
Mossigt och alldeles underbart!
 
 
Den lilla Iglasjön hade två simmande besökare.
 
 
Vi fortsatte vår tripp till Kulturstigen - Bronsåldersröse och fler i samma serie.
 
 
 
 
Platser med historia som jag gillar, samt strax intill ovan nämnda plats ytterligare ett perfekt fikaställe. 
Dagens andra och sista fika intogs här innan vi vände bilen åter mot Skaraborg igen.
 
 
En dag med både fina platser och fina gömmor. Om det tycker jag!

Rödlök på pinne. Nu är det vår i Mariestad

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vet inte om rödlökar på pinne är ett vårtecken, men kanske är det så? Iallafall så var det precis det vi såg i Mariestad, en isande kall marstisdag.
 
 
Planen var att avlägga ett besök vid Stammtisch XXVI, detta regelbundet återkommande lunchevent, som dagen till ära var förlagt till Pipes of Scotland. Mycket god mat samt trevligt sällskap bjöds vi på där.
Sen var även planen att besöka några av konstmystarna i serien "Någonstans i Mariestad".
 
 
 
Mäta och räkna, samt lite UV-hjälp och fyra av de kvarvarande mystarna kunde lokaliseras.
Den typen av mystar gillar jag!
Men vi träffade även på riktiga vårtecken, alltså förutom rödlökarna.
Häll på att trampa på denna vackra slöfock. Tur att marken var så kall som den var för inte var det mycket fart på den inte. 
Men anar att den inte gillat om jag trampat på den, då hade den nog bitit mig oavsett hur kall och stel den än var. 
 
 
Sista vårtecknet var av betydligt trevligare sort. Årets första för min del.
 
 
Trots att dagen var iskall så finns det mycket som lovar att våren snart är här!

8 000 + 11 000

 
 
 
 
 
 
 
Vi lyckades!!!!!
Efter att ha satsat medvetet på att jag inte skulle logga för många burkar och att Titti skulle logga sådana jag inte kunde logga så var vi då där, båda med slutsiffrorna 999 i antalet loggar.
Planerna för vad som skulle få den äran att bli vår gemensamma milstolpe var många. En var ett okänt hus uppåt Örebro, men där satte orken stopp denna gång.
En annan plan var att besöka en äldre gömma i en grotta i Klyftamon. Det satte vädret stopp för, då det inte kändes toppenmysigt att ta oss dit i regn och snålblåst.
Det fick bli Falköping i stället. Det regnade och blåste även där men vi hade närmare bilen och asfalt är inte lika geggigt som det kan vara i en ravin i skogen.
 
 
Falköpings Reverse/Reverse cache fick bli den utvalda! Den typen av werigo är ju något jag uppskattar så det kändes som ett bra val. Då det ju är en gömma som jag inte vill spoila med platsen där den är gömd så fick vårt firarkort bli halvvägs upp på Mösseberg, där vi firade händelsen med gofika!
 
 
 
Falköping har många bra mystar som trots att jag inte är så bra på det där ändå lyckas lösa.
Dessa kom i vår väg denna dag:
Amen
Ursäkta, var är klockan ?
Amen #2
 
Utsikten när vi satt inne på Mössebergsgården är inte illa den heller och vi var överens om att vi gjorde ett bra val som inte gav oss ut i skogen denna råkalla dag, samt även valde att fika inomhus!
 
 
Då är det bara 995 kvar till nästa milstolpe!

Geotur i mina spår

 
 
 
 
 
 
 
 
 
Förra gången jag var ute på tur nådde jag ju den magiska siffran 7999 loggar. 
Nu gällde det alltså att se till att Titti nådde 10999 utan att jag loggade en enda.
Alltså blev veckans turer sådana där jag antingen redan loggat eller själv var CO.
För turer blev det. Närmare bestämt 2 stycken.
I tisdags skulle vi försöka fixa det saknade loggarna men då ställde sjukdom till det så Malin och jag satsade på Skogspromenaden istället. 
Passade även på att besöka Övertorps kalkbrott. En inte helt lättillgänglig plats men så spännande! 
 
 
Idag gick färden till Högstena, på andra sidan Plantaberget. 
St Pers källa är även det en spännande plats. Mitt i torra backen springer källan fram som från ingenstans.
 
 
 
Utsikten från sluttningen är fin den med.
 
 
På plats vid Högstena kyrka öppnade sig det massiva molntäcket och solen tittade fram en stund. Härligt!
 
 
Här passade dagens fikapaus bra, även om det var kallt.
 
 
Öja Hed Direkulle. Vet inte varför jag gillar just den platsen, men det är väl naturen samt historiens vingslag skulle jag tro.
 
 
Molnen hopar sig igen, men dagens mål uppfylls.
 
 
Nu har vi båda 999 i slutet på antal loggar.
 
 
 

Precis lika underbart som det ser ut

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det finns så mycket med geocaching som jag uppskattar. 
Jag gillar självklart alla de cacher som erbjuder ett äventyr av ett eller annat slag, eller de där det är en utmaning att komma på hur man ska komma åt loggboken. Lika självklart gillar jag alla de cacher som visar mig till fina platser eller de där det finns en historia att berätta. Sen är det ju de där cacherna som visar en fin runda där man även får sin välbehövliga motion. Och alla fina fikaplatser såklart, för att cacha utan att ta fikapaus nånstans finns inte på kartan för min del.
Igår var en helt ljuvlig dag som kommer att stanna kvar i mitt minne, länge, länge.
Inte alltför långt bort så var det en riktigt ovädersdag, med snö och halka, men vid Vänerns strand var det vår!
Dessutom ägnade vi flera timmar åt njutcaching när den är som allra bäst. Inga avancerade gömmor, men naturen de var placerade i gör mig bara så lycklig.
Som nog de flesta av dem som läst min blogg så har jag några områden i skaraborg som ligger mig extra varmt om hjärtat och Kålland är ett av dem. Innan jag började geocacha så var Kålland förknippat med Läckö slott och Spiken, men det är ju så mycket mer. Lite Bohuslänskänsla (men utan tång) och med vandringsleder som kan göra en vandringsvän som mig yr av lycka. Speciellt en solig dag som igår.
Vi loggade fem cacher som alla låg på helt fantastiska platser. 
Källstorp - Kap Väst och  Källstorp - Kap Nord grillplats (som även blev vår fikaplats för dagen).
Denna vandringsled har vi gått förr, hösten 2015, men nu fanns dessa båda nya cacher. Om det tycker jag, för jag gör gärna återbesök på ställen jag tycker om.
 
 
En fantastisk fin vandringsled som via spångar leder oss ut i "övärlden".
 
 
 
 
 
 
 
Efter denna fina vandring fortsatte vi mot Sjövik #2 SlogbodarnaSjövik #4 Final, Ore udde och Sjövik #1 Badplatsen. Här var det inte en vandringsled utan vi fick följa en skogsväg samt göra några små strandhugg ut från den.
Men sådana strandhugg det var. Lika fantastiskt fint även här!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Trean i serien hoppade vi över. Mestadels av den anledningen att det var trädklättring, men även av en anledning till.
Jag har när dessa är loggade nått upp till den magiska siffran 7999 loggar och vi har ju som tidigare berättat en liten plan för våra milstolpar som förhoppningsvis kan infalla på samma gömma.
 
 
Isen smälter och vi kände att våren närmar sig med stormsteg nu. Underbart!
 
 

Solig februariutflykt

 
 
 
 
 
Soliga dagar i februari, som dessutom råkar infalla på ledig dag. Om det tycker jag!
Att mötas av denna syn när jag passerat Hökensås och närmar mig Vätterkanten gav hopp om en riktigt bra dag!
 
 
Så blev det oxå! Solen fortsatte skina från en mestadels klarblå dag och vi fick ännu en dag att lägga till minnena som en riktigt bra dag.
Vi började med att styra bilen mot Mullsjö och vandrade lite i stråkens närhet.
 
 
 
Lite äventyrligt blev det också, tur att det fanns en möjlighet att ta oss över den alldeles för breda bäcken torrskodda!
 
 
Fikapaus med utsikt. Is på alla sjöar och jag kan inte låta bli att tycka att det är häftigt hur det blir runt stenar. Ser ju ut som att vattnet sjunkt undan efter att isen lagt sig och så kan det ju knappast vara.
 
 
Efter fikat stod en promenadrunda på programmet, MSTP#1 var den första i serien.
 
 
Efter att ha parkerat vid det lilla huset gav vi oss av inåt skogen. Mestadels fina stigar som dessutom var snitslade med toapapper av märket lambi....
 
 
Alldeles torrt var pappret så det måste ha varit nån som gjort en bana samma dag. Man får väl vara glad att det inte regnade, om man nu ska välja snitslar av denna sort. Vi undrade helt klart varför man hängt upp dem här.
 
 Andra sidan, just på andra sidan från promenadslingan, bjuder på en häftig natur.
 
 
Här finns även Varkullen som var dagens absolut finaste plats!
Infotavlan på toppen visar att det åtminstone varit en kulle som synts på håll. Nu var den inte lika framträdande när skogen växt upp, men det var ju lika brant att ta sig upp.
 
 
 
 
Jättefin utsikt från toppen var det också. Jönköping och Vättern skymtar där borta.
 
 
Avslutar dagen med lite mer akrobatiska och äventyrligare cacher.
Den gamla bron krävde lite list då armarna inte räckte till, samt viss akrobatik efter det. Kul att kunna lyckas logga tack vare gott samarbete.
Ån gjorde att jag fick årets första dopp, av åtminstone benen.
 
 
Massor av is samt rinnande vatten under det gjorde det loggandet till ännu en upplevelse jag inte velat vara utan.
 
 
 
Så skönt det är att få göra nåt som inte alla andra gör en dag i februari.
 

Äventyr på Gisseberget

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Mitt barndomsberg heter Gisseberget. Jag har tillbringat ett antal timmar strax intill och även uppe på det berget när jag växte upp och det  var med glädje jag upptäckte att det helt oväntat kom en cache där i somras.
Som alltid med barndomsminnen så tenderar de ju att vara lite nostalgiska, så även mina minnen av detta berg.
Gisseberget är Västergötlands minsta platåberg. Dessutom är det Skaraborgs näst högsta berg med sina 327 meter över havet och det var till den toppen vi ville komma.
Högsta punkten Minsta berget var vårt mål för dagen och till all lycka så kunde alla tjejer i tjejligan följa med.
Eftersom det är sportlov var vi förstärkta med Lenas döttrar och det var med viss spänning vi närmade oss berget.
Det finns ju ingen parkeringsanvisning så jag litade på den lokalkännedom som ändå 20 år i trakten gett mig.
Enligt cachebeskrivningen utlovades detta:
Vägen upp är brant, full av sten, klippblock, brännässlor, hallon och så kallad bröte. Luften är full av flugor, åtminstone i juli, buskarna av fästingar och annat som jag inte vet vad det heter (och du inte vill veta). HA DET SÅ KUL!
 
Jo, det har helt klart sina fördelar att besöka platsen i februari. Mängden flugor och andra kryp är ju minimal och undervegetationen håller sig väldigt mycket under så här års.
Men jösses så brant det var om vi skulle gått raka vägen upp. Precis som utlovat fanns det klippblock och stora stenar men det fanns oxå en omväg utan dessa hinder.
En riktigt fin hage med finaste utsikt över min hemby.
 
 
 
Sista gången jag var uppe på Gisseberget var nån gång i slutet av 70-talet då skolan anordnade en friluftsdag, med skidåkning som aktivitet just här. Minns det som en härlig dag, förutom att jag råkade trassla in mig i ett taggtrådstaket som vi skulle över med skidor på fötterna.
Idag var det totalt omöjligt att ens kunna tänka sig att åka skidor häruppe. Rätt mycket sly och ris men taggtråden fanns kvar.
 
 
 
Inte mindre än tre staket var vi tvugna att ta oss över för att komma upp på toppen. 
 
Till sist, efter att zickzackat oss fram i letandet bästa vägen upp, var vi så på toppen. Härligt!
Burken hittades och loggen kunde signeras och vad händer sen på en utflykt med tjejligan?
 
 
Fikat plockades fram och vi njöt ett tag av utsikten mot gerumsberget.
 
 
En lite äventyrlig, inte helt lätt vandring upp på mitt barndoms berg. Och ja, jag gillade det såklart!!!!
Massor till och med.

Is och sand

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Äntligen frisk igen.
Igår orkade jag med en promenad till Högeklint och eftersom det trots allt är en rätt ansträngande tripp känner jag mig nu helt fri från mina små virus.
Idag hade vi en helt oplanerad dag och eftersom jag längtade ut efter en vecka med minimal utevistelse föreslog jag en tur till Habo. Jag hade sett att de där serverade afternoon tea på ett café så det lockade jag med.
Det lyckades och det blev en tripp som överträffade mina förväntningar. 
 
 
 
Äldste sonen följde med och efter att ha avnjutit diverse godsaker gav vi oss ut på jakt bland sand och is.
 
 
Erosion är en spännande plats med allt som formats av naturens krafter.
 
 
Inte en chans att det gick att ta sig vare sig upp eller ner här. Som tur är så finns det en stig som är lättare strax intill. En synnerligen besöksvärd plats iallafall. 
 
 
Undrar om nån varit arg? Hammaren satt där den satt och hade sannolikt gjort det ett tag. 
 
 
Vi fortsatte mot Domsands pir och det var en isande vacker upplevelse. 
 
 
 
Tjock is som dessutom lutade lite ut mot vattnet. Det var med tungan rätt i mun som vi tog oss runt.
Ungefär vid mina fötter sägs cachen finnas. 
 
 
Behöver jag skriva att vi inte ens försökte logga den?
 
 
Allt var inbäddat i ett tjockt lager is. Otroligt häftigt. 
 
Tyckte vågmönstret på isen var riktigt läckert. 
 
 
Sista stopp innebar en promenad till Suttran.
Riktigt fin skog att vandra i och vi hamnade tack vare cachen på en rofylld plats.
 
Bäcken var rejält bred men tack vare att jag läst cachebeskrivningen så behövde vi inte korsa den.
 
 
Porlande vatten och iskristaller. Underbart.
 
 
 
Is och sand på en mysig söndagstur med make och äldste sonen. Känner mig nöjd och återigen redo för en ny vecka med nya utmaningar. 

Alldeles för länge sen sist

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag mår bra om jag får komma ut och leta plast regelbundet så ja, jag får lite geoabstinens om det blir för länge mellan gångerna. 
Nu blev det faktiskt 2 långa veckor utan en endaste liten logg och det är alldeles för länge.
Så vad gör man när det går att få till en liten tur och kroppen egentligen är rejält förkyld? Jo, jag laddade mig med otrivin comp (fantastiskt bra grejer det där) och alvedon, klädde på mig som en liten kåldolme och gav mig iväg hemifrån, för alternativet att sitta hemma ännu en dag framför TVn med snorpapper var inte så lockande.
Kanske jag inte blev friskare av att gå lite i skogen, men jag blev iallafall desto gladare.
Vi loggade lite sen tidigare lösta pussel och lärde oss återigen att den där stegen, den ska man inte plocka ur bilen......
 
 
Tur att Malin är så vig och att det fanns diverse smått och gott att improvisera med.
 
Här har vi varit förr. Kan inte låta bli att förundras över hur de hamnat här.
 
 
Vi hade bestämt oss innan för att avsluta med fika på kondiset i Moholm och jag tror vi båda var lika förvånade när vi kom dit, för den orten har ju inget cafe.
Men grannbyn Tidan har och det var det vi båda tänkte på när vi åkte mot Moholm.
 
 
Att jag sen blev bjuden på fikat för att jag fyllt år gjorde ju inte vår utfärd sämre.
Tror bestämt att de oväntade födelsedagspresenterna är de allra bästa.
Några mysiga timmar blev det, som ett synnerligen välkommet avbrott från att ligga utslagen i soffan och försöka bli frisk.

På dimmiga vägar till crewmöte

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Crewmöte brukar innebära caching innan om så bara tillfälle ges. Denna tisdag var en sån dag, och det fanns några lite ensligare belägna cacher ute på kålland som blev vårt mål. Kan ju erkänna att jag gärna hade velat ha haft lite högre i tak, men dimman bet sig envist kvar hela dagen, så som den gjort nästan hela veckan.
Fast dimma är lite fint det med.
 
 
 
 
Roparudden var den första cachen som fick ett besök. Precis som på de flesta småvägarna nära Läckö slott är det förbjudet att köra bil så det var promenad som gällde.
1 km enkel väg till just denna fina plats.
 
 
Vänern bara tar slut i ett grått töcken. Vad som helst kan dölja sig i det gråa utan att vi ser......
 
Vidare på en promenad på över 2 km enkel väg, även här pga att vi såklart respekterade förbudsskyltar.
Platsen vi kom fram till hade jag verkligen inte hittat till av misstag.
 
 
Ur cachebeskrivningen:
Vid kolerans härjningar 1834 skördades många offer i Lidköping och socknarna omkring. Men på Kållandsö dog inte en enda! Varför?

Självklart till stor del beroende på läget vid sidan av allfarvägen men främst beroende på Kållandsöbornas beslutsamma agerande där bl.a. följande åtgärder vidtogs:

Vägen vid Ullersbro spärrades och vakter utsattes. Endast kvarnskjutsar tilläts passera men dessa fick å andra sidan ligga i tre dagars karantän på tillbakavägen. Vakter sattes också ut vid Eken, Läckö, Pirum och Bösshamn. Alla roddbåtar i Ullersundet samlades i Bösshamn och sattes under militärbevakning. Färjan i Lugnås (Öboängen) låstes fast och en patrullbåt med skarpa skott patrullerade dygnet runt mellan Lurö och Ekens skärgårdar. Krogarna på ön stängdes, en sundhetsnämnd bildades, medicin inköptes, sjukvårdare anställdes, sjukstugor upprättades, begravningsplatser utsågs och likkistor färdigställdes.

Tiden gick och inga sjukdomsfall inrapporterades och den 6 oktober ansågs det värsta vara över. Livet återgick småningom till det normala.

Vänersborgaren då? Jo, ett av kolerans offer har, i mörkrets skydd, av skeppskamrater landsatts och begravts utan både klockare och präst. Och på denna kolerakyrkogård ligger han alltjämt alldeles ensam.
 
Bamsingen strax intill var verkligen en tall modell större.
 
 
Spännande att se de mer normalstora träden intill och kul att det röjts intill så att den får fortsätta frodas.
 
Här var det tänkt att ge oss en annan vy mot Läckö slott.
 
 
Vi kom fram till, efter att ha ansträngt ögonen till det yttersta ett tag, att det sannolikt är slottet vi fångat på bild.......
 
 
Säga vad man vill om dimma men det blir rätt magiska kort iallafall. 
 
 
Fikadags. Här vid Spiken var vi rätt ensamma denna dag. Riktig lyxfika blev det då vi varandra ovetandes hade packat med lite extra gott.
Räkbaguette och fruktsallad med vaniljsås. Inte illa att avnjuta en sån meny på en fin plats.
 
Avslutar vår dag med att gå en del av vandringsleden spiken-hörviken och här har vi tur.
Att hitta en gömma här borde vara snudd på omöjligt. 
 
 
Att den dessutom överlevt den sannolikt omskakande förvandlingen på platsen är fantastiskt!
 
Det var en fin led. Grå rimfrostträd mot grön mossmark.
 
 
Även denna dag blev bra, trots att solen inte ville visa sig.
LKE 17 börjar ta form det med. Snart kommer hemsidan släppas. Flera intressanta föreläsningar ser det iallafall ut att bli. 
 

Äventyr i mörker

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
För sisådär två år sedan bestämde vi att vi skulle ta en tur till Lidköping för att leta reflexcacher. Jag gillar ju den där dimensionen extra som man får av att leta reflexer i mörk skog.
Häromkvällen blev det så äntligen av. Att det kan vara så mycket som kommer i vägen för det har minsann varit ett par gånger under de åren vi tänkt åka. Bland annat var det en storm, tror det var ishalka en annan gång.
Men nu har vi fått vårt lystmäte och fyra riktigt bra cacher med attributet ficklampa loggades. Fyra vitt skilda cacher.
En var temat att hitta fyra reflexer på ett givet område, för att där kunna få ledtrådar till loggboken.
En annan var ett mer klassiskt reflexspår, men här var själva storyn till cachen bra.
Den tredje förde oss till en spännande plats och här fick vi även kvällens adrenalinkick.
Fjärde och sista cachen var lite åt det spöklika hållet. Här skulle skallar räknas så vi fick gå skallgång.
Fyra loggar och en trevlig kväll långt från TVns flimrande skärm.
 
 
 
Mer mörkercaching åt folket!!!
 
 
 
 
 

Fornminne, Fågelskydd samt en bagge. Fornborgsförhinder.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det finns en plats, några kilometer hemifrån, som jag alltid tyckt varit spännande. En plats som det inte är helt enkelt att ta sig till, men som är väl värd ett besök.
 
 
En gammal fornborg som brukar kallas Högeklint. (Faktiskt samma namn som utsiktsplatsen hemma i Kungslena)
Många boende i trakten vet nog inte ens om att det finns en fornborg där, men jag skulle tro att de flesta sett de lodräta bergväggarna på Varvsberget. 
 
 
Googlar man på Högeklint fornborg kommer det enbart upp ca 170 resultat och det kan man nog kalla rätt snålt med googlemått mätt.
Nåväl, alltså en plats som är helt perfekt för en geocache. Men det finns en hel del som komplicerar och som har gjort att det inte kommit något signerat bojip där förut......
Alla som lagt ut en cache nån gång vet nog att fornminnen är en sån sak. Jag har råkat ut för att råkat placera för nära mer än en gång tidigare, och fornborg är ju som bekant ett rätt stort fornminne.
Nästa problem är fridlysta fåglar. Är det ens tillåtet att placera ut cacher när det är fågelskydd vissa tider på året? Jo. Det är det, upptäckte jag häromdan när en annan cache i ett sånt område publicerades. Bara man disablar och raderar ev loggar under den otillåtna tiden.
Perfekt! Då var även det lilla problemet löst och maken övertalades raskt att följa med ut i solskenet på en promenad till borgen. Denna gång med några petrör i ryggsäcken. 
Det är ju som sagt inte helt lätt att ta sig dit. Ett antal höjdmeter ska forceras, närmare bestämt 80 stycken, och det är bara stig första biten. Passande nog så finns det två gamla torpställen längs den icke befintliga stigen som fick varsin cache på köpet för att hjälpa besökare att välja rätt väg. Inga problem att skriva lite om gamla boställen och ge dem varsin gömma, såna cacher är ju helt i min smak.
FolkesHjortes 
 
Men där uppstod ett nytt problem jag inte räknat med innan. Ett ulligt sådant. Enda sättet att ta sig till fornborgen och även till torpcacherna är genom några hagar där det betar får sommartid. Ibland har de sällskap av en bagge och sådana kan visst vara lite opålitliga. 
 
 
Efter att ha diskuterat baggproblemet med markägaren kom vi fram till sannolikheten att baggen anfaller ändå är rätt liten. Om de cacherna disablas samtidigt som fornborgen blir problemet ändå mindre. 
Efter hagarna är det en bäckravin som ska passeras och sist men inte minst bergväggen.
 
 
Hjälpmedel finns på plats, men det är inget en femtioåring ger sig på utan sällskap.
Utsikten, när man väl kommer upp är fantastisk och visst är det en plats som förtjänar en cache!
 
 
 
Här är resultatet: Fornborgen Högeklint
 
 
 

Om

Min profilbild

bojip

Trebarnsmor, IVAsjuksköterska och "skogstokig" geocachare. Alltid på jakt efter nya smultronställen

RSS 2.0