geoaventyrskaraborg

Jag gillar cachingserier där man kan plocka ett antal cacher längs en vandringsled ute i fin natur.

Strax norr om Karlsborg (som för övrigt är en vacker stad med en massa roliga och arbetade cacher) ligger den lilla byn Granvik, alldeles intill Vättern. Stora delar av naturen runt byn är naturreservat och bjuder på varierande naturtyper.

Härifrån går ett antal vandringsleder av varierande längd som allihop även har cacher utplacerade med lämpliga mellanrum.

Två av serierna (”gruvrundan” och ”växt och byrundan”) tog jag tillsammans med familjen och en kompisfamilj, men de övriga krävde lite mer än vad de minsta benen i familjen skulle klarat utan att protestera.

Jag gillade granviksleden och djäknerundan bäst. Båda de rundorna bjöd på många fina vyer och en hel del motion. Granvik är på sina ställen mycket kuperat och speciellt granviksrundan var ett bevis på detta.

Djäknerundan var lite för lång för oss att gå hela på en gång så den delade vi upp i etapper. Denna serie (Granvik Walk) tog alltså sin lilla tid och krävde flera återbesök.

Varje led har även en bonuscache och har man hittat alla fem så får man även koordinaterna till en grand final, placerad på ett fint ställe väl lämpat för picknick!

Min logg för storfinalen säger det mesta om detta äventyr det faktiskt kändes som:

Flera fina geoturer i vackra granvik har vi fått tack vare granvik Walk! Vi har letat efter plastburkar i strålande solsken, gråväder och även i snö. Dessutom har vi cachat barfota i skogen i oktober! Vad gör man inte när stigarna är blöta, allt för att få skriva en liten signatur i en loggbok. Massor av kantareller har vi burit hem, upptäckt att vitmossa är halare än grön mossa, traskat uppför och nerför ett antal höjdkurvor, fikat på flera vackra platser och fått en massa frisk luft och motion på kuppen! Att idag få logga grand finalen på ännu en vacker plats kändes riktigt, riktigt bra!

Ja vi gick faktiskt barfota i skogen en bit. Stigen var fullkomligt försvunnen under vatten och alternativet att ta en rejäl omväg var inte lockande alls just då, vi var ju bara 300 meter från bilen…….

Ser ni gångbron under mina fötter?

Jag har nästan aldrig klättrat i träd. Inte ens som barn var detta en sysselsättning som jag ägnade mig åt speciellt mycket.

Sannolikheten att jag skulle börja med det efter att ha fått tre barn och passerat 45-årsdagen var därför inte speciellt stor.

MEN, det senaste året har jag klättrat i mer träd än jag gjort någonsin i hela mitt liv.

Inte bara i träd föresten, En och annan vägskylt, informationstavla och liknande har också utforskats.

Varför egentligen?

Ja, det handlar väl mest om att det ger en sådan otroligt go adrenalinkick när man väl är nere igen och hittat den lilla burkuslingen som man varit på jakt efter.

Att faktiskt klara av en utmaning som man normalt aldrig ens hade drömt om att ge sig på.

Jag skulle aldrig ens överväga att ge mig på något som skulle vara farligt, men lite pirr i magen nån gång ger det hela en extra krydda.

En av de första gångerna som jag och U+L var ute var en sådan där dag man alltid kommer att minnas.

Vi kände inte varann speciellt bra då, men jag tror det var den gången som vi verkligen blev det ”Klart kvinnor kan-team” som jag ofta tycker vi är.

Vi började dagen med ett besök vid en gömma där burken satt fast ca 3,5 meter upp på en smalt träd. Inte en chans i världen att man skulle kunna klättra på det. Hur göra? Ingen stege låg i bilen på den tiden. Vi spanade in terrängen och fick syn på en stock som vi med förenade krafter släpade en bra bit genom skogen och sen lutade upp mot trädet. Detta blev faktiskt en fullt fungerande ”gångbro” upp i trädet som jag med vingliga ben kunde balansera upp på. Logg skrevs och Jippi vad duktiga vi kände oss.

Nästa gömma den dagen var också en av den besvärligare sorten. Här gällde det att få ner skorna från repet. Högt var det och rätt svårt, för att inte tala om hur svårt det var att sen få upp dem igen då repet då var ännu högre upp då det inte tyngdes ner av något.

Men känslan att ha klarat av det hela var underbar!

Ja, ännu ett inlägg från gamla avsomnade geobloggen författat för 2 år sedan. Jag tycker fortfarande det är kul att göra något aningens mer utmanande ibland men de numera rätt populära 5/5orna de låter jag definitivt bli!

Det där med Travelbug har jag funderat en hel del över innan jag skaffade min första själv. Det är ju faktiskt riktigt roligt! Jag gör ju vad jag kan för att involvera familjen i min lilla hobby och detta är ett enkelt sätt!

Lagom till minste sonens 7-årsdag fick alla sönerna varsin TB med ett speciellt uppdrag.

De skulle resa från cache till cache i Sverige och på sonens 8-årsdag skulle en tävling dem emellan avgöras.

Uppdraget skrevs på en laminerad lapp som sattes fast vid TBn

Då det känns viktigt att sönerna hade mer än en chans att vinna gjordes 3 olika deltävlingar:

1:Vilken TB som rest längst under året

2:Vilken TB som besökt flest cacher under året samt

3:Vilken TB som besökt den intressantaste platsen.

Nu närmar sig minstesonens åttaårsdag med stormsteg och vi kan med glädje konstatera att ingen TB har kommit bort iallafall, något som tyvärr är rätt vanligt.

Det har det varit riktigt kul att följa ”sönernas” resväg. Uppdraget att stanna i Sverige har väl inte riktigt lyckats…….En är i Norge, en annan i Nederländerna och den tredje ligger vid Landvetters TBhotell…….

Men en hel del geografi har vi fått med på köpet och nu väntar vi med spänning på om någon av dem lyckas återkomma så vi får återse dem igen.

Till alla som funderar över att skaffa en egen TB: Gör det, ge den ett uppdrag som är lätt att se ”ute i fält”och följ vilka vägar den tar för att nå dit! Men lägg inga stora pengar på det som ska skickas runt, det är stor risk att det försvinner tyvärr, men det är kul så länge det varar!

Summering av TB-resan nu år 2014! Två av dem är försvunna och ersatta med nya, så allihop är faktiskt fortfarande på resande fot. Oskars har rest absolut längst men sista loggen på den var i Malmö och den gömman verkar nu tyvärr vara borta......  Jakobs har besökt flest platser och befinner sig nu på en liten ö utanför Örnsköldsvik. Där har ingen varit sen augusti och det kan ju vara förståeligt. Isaks besökte den mest intressanta platsen, nämligen Ale stenar! Isaks har även varit borta ytterligare en gång men lustigt nog så har den dykt upp igen. Nu ligger den i en myst i Sigtuna.

Kul att följa deras väg även om de tyvärr oftast försvinner efter ett tag.

Jaha, jag har en uråldrig dator…….

Detta fick jag reda på när jag registrerade mig för denna blogg, och att jag snarast borde uppgradera …..

Hm, trots detta så tänker jag göra försök att skriva här emellanåt och som ni kanske förstår så är inte teknikintresse något av mina större tillgångar.

Men jag gillar att geocacha!

När man har kommit upp i en så pass galen summa cacher att man varit på över 2000 ställen bara för att få skriva sin signatur i en plastburk så är det nog inget tvivel om den saken.

Men om jag inte hade haft mina geokompisar som också gillar att leta rätt på dessa burkar så hade jag nog inte alls varit där jag är idag.

Att cacha är kul, men att göra det tillsammans med någon som förstår och delar ens intresse är underbart.

Hur gör man då för att hitta en likasinnad?

Ja man kan ju göra som U+L: Skicka ut en liten förfrågan på facebook om det finns någon i närheten som vill ha sällskap, eller också lägger man ut en gömma i närheten av sitt hus. På det sättet träffade jag titticc.

Annars är ju event en bra tillfälle att träffa nytt vänner.

Kanske man har någon kompis redan innan som skulle kunna gilla geocaching.

Det var faktiskt på det sättet som vi blev intresserade. Jag hade läst om ”sporten” i en tidning och upptäckte att vi hade kompisar som hade varit med några de kände och geocachat.

De lovade visa oss hur man gör.

Sagt och gjort. Utrustade med bilGPS gav vi oss iväg. Som vi letade. Men EN lyckades vi hitta den gången i alla fall. BilGPS är ju inte optimalt då den är van att röra sig i betydligt högre fart än vad vi gick. Barnen fick springa i skogen ibland bara för att få den att uppdatera positionen……..

Det var första gången. Våra kompisar som visade oss fortsatte inte, men det gjorde ju vi.