En gyllene Långsjövandring.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Långsjörundan #1 -  Långsjörundan #45 var vårt mål för dagen, denna soliga "dagföredagföredopparedag". Vandringen utgår från  Röa broa, rastplatsen, där det fram till 30-talet fanns en rödmålad plankbro, därav namnet.
Vi anade att det skulle ta sin lilla tid att gå den så vi såg till att vara på parkeringen redan kl 09 för att kunna utnyttja de få timmar dagsljus som årstiden bjuder.
Kl 15 var vi tillbaka igen, efter en vandring som enligt ledbeskrivningen skulle vara 11.8 km, men som våra gpser tyckte var betydligt längre.
 
 
Det gjorde ju inget eftersom det var en skön vandring, med många riktigt fina vyer.
Vi valde att gå leden "baklänges" vilket i mitt tycke visade sig vara ett bra val. De naturskönaste delarna av leden är ju där de burkarna med lägre nummer är placerade, med några undantag. Gott på något sätt att spara det bästa till sist. 
Solen står lågt så här års och i början av vår promenad nådde den inte ens över trätopparna, trots att vi passerade flera hyggen. Undrar vem som byggt på denna sten, nån gång för många år sedan?
 
 
AntsHattan omnämns som ett ställe med ovanligt många myrstackar. Vi tyckte nog att det inte var mer här än på andra ställen, men kanske hade hygget förändrat myrornas förutsättningar att trivas.
Ruinerna av Stora Kampetorp fanns dock fortfarande på plats, även om infotavlan på platsen gapade tom.
 
 
När vi passerat nr 37 övergick leden till att gå mer på stigar i skog i stället för i närheten av hyggen. Om det tycker jag.
 
 
Solen började även komma såpass högt upp att vi kunde se dess strålar mellan träden.
 
 
Några få gårdar finns längs den ca 4 km långa Långsjön. Lövåsen visade sig vara permanentboende. Kul, då det är en plats som har varit bebodd sen 1600-talet, kanske ändå längre då en stenyxa hittats på ägorna.
 
 
 
Leden fortsatte, genom skog och på gamla vägar. 
 
 
Ibland var där spångar, som var en utmaning att ta sig över. Vått trä har en förmåga att bli hal.
På den sidan där leden går sjönära var dock spångarna i bättre skick, med fina nät på som förhindrar ofrivilliga sumpbad.
 
 
Efter några timmars vandring nådde vi så fram till nr 22 och vi fick sjöutsikt. Så vackert!!!
 
 
På denna sidan fanns flera rastplatser att avnjuta medhavt fika på. Mellan 20-21 fanns även denna fina grillplats med tillhörande gästbok i postlådan. Självklart passade vi på att packa upp fikat ur våra ryggsäckar och satt här en bra stund och bara njöt.
 
 
 
Leden övergick till att bli mer kuperad och lite mer "tivedig". Hela tiden bjöds vi på vackra vyer, den ena finare än den andra.
 
 
 
 
 

Hultatorp 

 

 
Detta är en gömma från 2004 som man passerar förbi och så att säga får på köpet.

Hultatorp är dokumenterat i kyrk-böckerna redan på 1600-talet. Här fanns på 1900-talet två gårdar. Den ena brukades av Alfred Karlsson och den andra av August Andersson.August Andersson var född 1880 och gick ur tiden 1956. August anlitades ofta när det behöves ett extra handtag för att bygga hus eller gräva brunnar i bygden. August var en klurig gubbe, så när veterinären kom för att ta tuberkelprov på hans kor, så frågade veterinären efter namnet på kon. "Gissa" sa August, och veterinär svarade irriterat att han vare sig ville eller kunde gissa vad kon hette. - "Gissa" heter kon sa August.

 Så här såg huset ut i början på 90-talet, nu finns bara två väggar kvar.
 
Den fina vandringen fortsätter med fler vackra vyer.
 
 
De som gått leden tror jag ler igenkännande........
 
 
 
Vid nr 10 viker leden bort från Långsjön och går förbi Hultatärn, en sjö som var känd för sina många småabborrar. Efter ett misslyckat försök att plantera in ädelfisk i sjön sägs den numera vara "fisklös".
 
 
Solen är nu på väg ner och de sista strålarna hamnar på denna brygga.
 
 
Några minuter senare, när vi kommer fram till bryggan, har den försvunnit nedanför trätopparna igen och efterlämnar ett smått magiskt ljus över Hultatärn.
Vackert!
 
 
En fantastisk, gyllenfärgad decembervandring närmar sig sitt slut, och när vi kommer åter till Röa Broa är vi mer än nöjda.
En riktigt fin vandring har vi fått här, tack vare COs arbete med att placera ut inte mindre än 45 gömmor längs leden. Många steg blev det, så nu kan vi äta julgodis med gott samvete!
 

En önskan blir uppfylld!

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
För flera år sedan blev jag tipsad om en plats jag sen dess har velat besöka, nämligen Utnäset i Tiveden.
Naturreservatet Utnäset utgör en bit av det kust- och skärgårdslandskap som finns vid Vättern. Reservatet ligger vid länsgränsen mot Västergötland, 25 kilometer söder om Askersund.
 
Utnäset bjuder på verklig närkontakt med Vättern. Här kan du hitta en egen badklippa och få storslagen utsikt över Sveriges näst största sjö, ända bort mot Omberg. Utnäsets stränder består av av klippor och isslipade hällar som skjuter ut i ett stort antal småuddar. 
 
Sist jag var i Tiveden, på min femtioårsdag, uttryckte jag en försiktig önskan om att det även skulle komma några fler cacher på Utnäset.
Så är nu fallet och vi styrde vår färd mot en sagolik plats
 
 
Vandringsleden skulle som synes vara 4 kilometer, men det var en bit att ta sig fram till denna skylt. Allt som allt gick vi strax över fem kilometer, men så gjorde vi ju några avstickare längs vägen oxå......
Fram till där stigen delade sig fick vi gå på spång. Kul med spångar som inte är spikraka!
 
 
 
Skogen tar vid och vi är nära Utnäset 1 Rumpnissarnas sommarvistelse 
Snart är vi ute vid Vätterns för dagen nästan gröna vatten.
 
 
 
Vandringsleden gick sjönära i stort sett hela tiden.
På väg ut till ön Utnäset som man ibland får våta fötter och ben av att gå till.
 
 
Det var ingen risk denna dag. Det syns på stränderna att det är lite vatten i Vättern.
 
 
 
Ju längre ut på näset vi kom, desto kargare blev stränderna och öarna.
 
 
Mossiga hällar sjönära. Vackert!
 
 
Längst ut fanns en fikaplats med denna fina utsikt! Vi gjorde en grov miss som inte tog med oss något alls. Lite skämmigt eftersom vi ju visste att fikaplats fanns, men vi missbedömde helt tiden. Vi räknade med att vi skulle vara åter vid bilen redan 11 och då var det ju för tidigt att släpa runt på fikat.....Tre timmar ungefär tog det för oss att ta oss runt, men så fick vi leta rätt länge på två av gömmorna med.
 
 
 
 
 
Den ena platsen vackrare än den andra avlöste varanda. 
Hade kontakt med CO i ett annat ärende senare och de hade haft problem med att placera cacher här. Tydligen var ett av problemen att de inte fick placera gömmorna för nära stigen eftersom det är ett naturreservat, därav att man var tvungen att traska nästan 100 meter ut i terrängen på några av gömmorna. Den regeln har jag aldrig haft problem med, saker förändras, men undrar om inte naturen mår bäst av att folk inte går så värst långt från själva stigen ändå.
Sen var tanken att det skulle vara fler gömmor här, även där fick de problem. Synd, men jag är så tacksam över de som trots allt finns på platsen. När geocaching är så här så måste man definitivt gå en avvänjningskurs om man ska sluta!
 
Älskar färgerna i detta foto. Höstens vackra blåbärsris mot den magiskt gröna Vättern.
 
 
 
Leden var i bra skick, men det är ju en hel del backar, rötter och klippor. Inget att gå med barnvagn precis, men oj så jag rekommenderar alla att gå här. Naturen är så fantastisk!
 
Vi var tillbaks vid bilen strax efter 12 och då var åtminstone jag rätt hungrig. Hur skulle vi lyckas hitta en fin fikaplats efter alla vackra vyer vi mött på vandringen?
Vi hade tur.
 
Efter att ha passerat hästarna i hagen.....
som visade sig ha ull och säga bääää hittade vi en lika fin plats igen.
 
 
 
Vätterns minsta ö? Eller är det pålar? Såg iallafall spännande ut med den lilla grästuvan på toppen.
 
 
Vi fortsatte vår dag med en tur på Bergsjövägen #1 , en vägs som sades vara fin i cachebeskrivningen.
Det var en del fina vyer som väntade oss bl.a denna
 
 
men det var också väldigt många sådana här vyer.
 
 
Granar är bra att gömma i men de sticks och jag blir prickig av dem.
Fast å andra sidan så är det ju högst frivilligt att sticka in huvudet i alla dessa granar :-). Fast även om vägen är vacker så är jag mer förtjust i att cacha till fots och inte behöva leta parkeringsplatser stup i kvarten.
 
Dagen närmar sig sitt slut och vi avslutar med att äta upp våra matsäcksrester vid Utsikten Klinten 
 
 
Nu börjar det snart mörkna och vi summerar dagen i sällskap av en hackspett.
 
 
En fantastiskt bra dag som kommer stanna länge, länge i minnet!
 

En gruvlig historia

 VGF - Vena gruvfält - bonus
Venafältets koboltgruvor ligger längs en låg ofruktbar bergsträckning där jordtäcket sällan är över en halv meter djupt. Koboltmalmen uppträdde i så kallade koboltränder som kristaller och korn blandad med koppar-, svavel- och magnetkis, blyglans, antimonmalm och andra mineral. Fältet var mer än 2000 meter långt och 100 till 200 meter brett. Inom området finns minst 140 gruvhål, de flesta saknar inhägning. Man har förutom kobolt även brutit koppar och silver inom området.
 
Denna serie på ett femtontal cacher har vi pratat om i flera år att vi skulle vilja besöka. Lät som en spännande plats och i fredags så var det då äntligen dags!
 
Många sådana här gruvhål såg vi denna dag
 
 
Solen sken från en klarblå himmel och det såg ut att bli en riktigt fin septemberdag!
Vi styrde färden förbi Askersund och började leta efter en lämplig plats att komma fram till gruvfältet. Visst borde väl ett sånt här stort gruvfält vara utmärkt med någon skylt eller anvisning om vart man lämpligast startar sin vandring tänkte vi.
Hm, där hade vi fel!
Vi irrade omkring i området runt och hittade egentligen bara en väg som verkade vettig in i området mot VGF - Bernströmstorpet men den var bommad. Visserligen öppen just nu men bommade vägar undviker jag helst. De är ju bom på av nån anledning och att bli inlåst bakom en bom är inget jag har någon stark längtan efter.
Hur gör vi nu? Inga problem för oss att gå men vi hade ju en hund med i bilen som inte skulle orkat med den terrängen samt att lämna honom där på grusplätten utan en enda skuggplats var inte heller möjligt. 
Kan väl säga att det var väldigt skönt att komma ner igen sen och se att bommen fortfarande var öppen!
 
Det var ett oerhört spännande område! Tänk vad som döljer sig inne i skogen som man faktiskt inte hade en aning om när man susar förbi nere på vägen. För skyltat det var det inte!
 
Vi började längst bort vid multin VGF - Venagruvan. Jag saknade någon liten anvisning om vart man lämpligtvis skulle börja när området är så stort som det är men med facit i hand så spelar det ingen roll. Oavsett i vilken ände man är när man ska räkna på finalkoordinater så får man ändå bereda sig på att gå en bit.
 
 
Vackert var det med vattenblänk här och de lite spöklikt döda träden var riktigt effektfulla.
 
 
 
Det var nog ett tag sen den här bilen parkerade här.......
 
 
Lurvig larv med dekoration!
 
Vilka stenfält det fanns!!!! Vilket slit det har varit för de som jobbade här en gång för att få upp all sten ur gruvhålen, nu ser man inte längre hur djupa de är då de är vattenfyllda men när man ser stenhögarna kan man bara ana.....
 
 
 
Oftast fanns det några gruvhål intill varann
 
 
Några var inhägnade men långt ifrån alla. Här skulle man ända fram till kanten och det var djupt!
 
 
"Rostiga" stenar hittade vi med!
 
 
Väldigt vackra med alla färger och många var de med!
 
 
Naturen var väldigt omväxlande. Mossiga stenar runt gruvhålen är vackra!
 
 
Fast det var ingen lättvandrad serie precis. Terrängen var inte helt lätt och värmen som blev denna dag gjorde det väl inte lättare tyvärr. Min förkylning var ju inte världens bästa kombo heller......
Stigar existerade oftast inte förrutom den större vägen i mitten av området och växtligheten är frodig såhär års.
En och annan granplantering var tvungen att forceras och bara det är ju en gruvlig upplevelse......
När man känner sig trött kan man ju alltid skylla på att man ska fotografera svampar!
Visst är de vackra!
 
 
Burkarna var oftast lätthittade förutom denna.
 
 
Hinten var "under stor sten ca 4 meter från tall"
Jo, sten fanns det ju gott om och gpsen ville inte bestämma sig vilken av alla tallar vi skulle inrikta oss på heller.......Sen hade någon innan oss dessutom roat sig med att se till att den var lite extra gömd under sten....
Ja, vi var trötta här. 
Fyra timmar tog det oss ungefär med fikapaus att hitta alla burkarna i serien och om vi gått hela vägen skulle nog promenaden blivit ca en mil.
Synd att området inte blivit mer uppmärksammat som turistmål för det var ett spännande område, Hit hade vi verkligen inte hittat utan de små plastburkar som fanns här.
 
Vi fortsatte vår gruvliga färd med två väldigt mycket mer turistanpassade gruvor.
I Garpa gruva har man brutit järn sedan 1100-talet. När brytningen återupptogs på 1600-talet efter ett långt uppehåll hittade man skelettdelar och fragment efter kläder från en olycka som tros ha inträffat på 1100-talet. Efter ytterligare ras på 1700-talet avbröts brytningen för att åter starta 1870. Sedan 1877 ingen brytning skett.

 
En riktigt häftig plats! Gigantiska bergväggar runt oss!
 
 
 
 
Spännande!
 
Dagens sista gruva var Västerby storgruva
1768 inträffade ett stort ras i Västerby storgruva. Minst 10 gruvarbetare dödades.
Dagarna innan hade arbetarna observerat att stenar lossnat och ramlat ner där brytningen skedde. Gruvfogden tillkallades men efter en bisiktning förklarade han att gruvan var säker. På kvällen före raset var stämningen tryckt. En del hade onda aningar om vad som skulle ske.

På förmiddagen den 13 april 1768 hördes ett förskräckligt buller från gruvan. En fruktansvärd syn mötte de som rusade till gruvan. Ett 10-tal chockade arbetare irrade runt men mest förtvivlad var gruvfogden som tog på sig skulden för olyckan.
När dom skadade tagits om hand tog man reda på de omkomna man kunde komma åt. Ett 10-tal gruvarbetare var instängda. Några av dem levde fortfarande men inget kunde göras för att rädda dem. Rop på hjälp kunde höras till långt in på natten men sedan blev allt tyst.

Brytningen återupptogs efter 20 år och först då kunde man ta hand om kvarlevorna efter de omkomna. De begravdes i Hammar. Gruvdriften pågick bara i två år och har sedan ett nytt försök på 1850-talet legat nere.

 

Att jobba i gruva var nog verkligen en gruvlig historia.......

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Askersund

 
 
 
Jag har ju alltid gillat närheten av vatten.
Men eftersom jag hittills aldrig lyckats bosätta mig så jag har sjöutsikt (om man undantar byns reningsdamm), så brukar jag trösta mig med att det nog är kallt på vintern på de vackra, sjönära platserna.
 
 
Hittills har min lilla tröstfilosofi visat sig stämma bra.
 
Årets sista söndag hade jag lyckats lura med mig maken på en liten tripp till Askersund tillsammans med titticc och ladybird3. Eftersom vi var lite tidiga gjorde vi ett snabbstopp vid ovanstående, vackra, sjönära plats: Olshammar. En gömma från 2002 med originalloggbok i gott skick på plats! Inget jag visste när jag stannade så det blev en glad överraskning!
 
Jag har varit i Askersund tre gånger i mitt liv. En gång en sanslöst, varm sommardag och två gånger mitt i vintern. De båda sista gångerna har det just varit allt annat än varmt. 
Men ändå, fast att det är mitt i mörkaste vintern, så är Askersund en trevlig liten stad, även om den är kall vintertid.
 
Askersund är även wherigostaden nr 1. Här finns inte mindre än tre sådana inne i centralare delarna av staden. Även utanför finns det ett par till, men de sparade vi till en annan gång.
Att ge sig på en wherigo är alltid spännande! En annorlunda cachetyp, nästan som ett spel IRL som jag gillar riktigt mycket!
Vi började med en lätt, liten uppvärmning: Hembygdsparken.
 
 
Här var stegen korta. 15 meter hit, 20 meter dit, alltmedans vi blev visade de fina husen i parken. En riktigt mysig plats, deras hembygdspark, med vackra gamla hus som alla hade en egen historia. Här fick vi svara på lite frågor, som alla gick att besvara bara man läste på skyltarna.
 
 
 
Detta var en lite längre vandring, inne i stadens trähusbebyggelse. Väldigt många fina hus finns det i denna stad!
 
 
Den sista vi gjorde var The great fire of Askersund. Vi fick följa i spåren av branden i Askersund den 6 juni 1776. Det gällde att försöka rädda vad som räddas kunde av den gamla staden. Här blev vi visade platser där det hela utspelade sig den dagen. Det var nog den jag gillade bäst. Alla funkade hur bra som helst att spela och det var vi glada för. Wherigo har ju ett rykte om sig att ibland krascha mitt i spelet och då är det bara att börja om från början.......
Några trevliga multi passade vi även på att ta. Gammalt till nytt och Askersundshamn. Vi fick räkna fönster och dörrar och nog tittade de lite fundersamt på oss, de som satt innanför fönstren och fikade, när vi räknade den byggnadens fönster, mm........
En letterbox blev det med. Joel Haugardsgatan. Den började lite konstigt med enbart en parkeringskoordinat nere vid detta annorlunda träd.
 
 
 
Vi klurade en stund eftersom vi skulle få fram information från en skylt och där fanns ju ingen skylt, däremot var hela platsen intill avspärrad och markarbete pågick. Men bara man läste lite noggrannare i beskrivningen så insåg vi att första skylten låg 300 meter bort och sen var det inga problem.
 
Mat måste man ju ha och även fika.
 
Vi åt suveränt god mat på värdshuset strax intill dessa fina polkagrisar, kunde nästan tro att vi befann oss närmare Gränna än vi gjorde denna dag.
 
 
 
Fikat hade vi med oss och det måste intas i någorlunda skyddat läge då det blåste isvindar från vättern.
Titti frös visst bara lite om handen, enligt henne själv, trots att hela hon skakade.......
Helt klart, sjöutsikt är fint, men ack så kallt på vintern.......
 
 
En mysig dag tillsammans blev det och jag hoppas kunna återkomma en varmare dag!
 

RSS 2.0