geoaventyrskaraborg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Crewmöte brukar innebära caching innan om så bara tillfälle ges. Denna tisdag var en sån dag, och det fanns några lite ensligare belägna cacher ute på kålland som blev vårt mål. Kan ju erkänna att jag gärna hade velat ha haft lite högre i tak, men dimman bet sig envist kvar hela dagen, så som den gjort nästan hela veckan.

Fast dimma är lite fint det med.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För sisådär två år sedan bestämde vi att vi skulle ta en tur till Lidköping för att leta reflexcacher. Jag gillar ju den där dimensionen extra som man får av att leta reflexer i mörk skog.

Häromkvällen blev det så äntligen av. Att det kan vara så mycket som kommer i vägen för det har minsann varit ett par gånger under de åren vi tänkt åka. Bland annat var det en storm, tror det var ishalka en annan gång.

Men nu har vi fått vårt lystmäte och fyra riktigt bra cacher med attributet ficklampa loggades. Fyra vitt skilda cacher.

En var temat att hitta fyra reflexer på ett givet område, för att där kunna få ledtrådar till loggboken.

En annan var ett mer klassiskt reflexspår, men här var själva storyn till cachen bra.

Den tredje förde oss till en spännande plats och här fick vi även kvällens adrenalinkick.

Fjärde och sista cachen var lite åt det spöklika hållet. Här skulle skallar räknas så vi fick gå skallgång.

Fyra loggar och en trevlig kväll långt från TVns flimrande skärm.

 

Mer mörkercaching åt folket!!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns en plats, några kilometer hemifrån, som jag alltid tyckt varit spännande. En plats som det inte är helt enkelt att ta sig till, men som är väl värd ett besök.

 

 

En gammal fornborg som brukar kallas Högeklint. (Faktiskt samma namn som utsiktsplatsen hemma i Kungslena)

Många boende i trakten vet nog inte ens om att det finns en fornborg där, men jag skulle tro att de flesta sett de lodräta bergväggarna på Varvsberget. 

 

 

Googlar man på Högeklint fornborg kommer det enbart upp ca 170 resultat och det kan man nog kalla rätt snålt med googlemått mätt.

Nåväl, alltså en plats som är helt perfekt för en geocache. Men det finns en hel del som komplicerar och som har gjort att det inte kommit något signerat bojip där förut......

Alla som lagt ut en cache nån gång vet nog att fornminnen är en sån sak. Jag har råkat ut för att råkat placera för nära mer än en gång tidigare, och fornborg är ju som bekant ett rätt stort fornminne.

Nästa problem är fridlysta fåglar. Är det ens tillåtet att placera ut cacher när det är fågelskydd vissa tider på året? Jo. Det är det, upptäckte jag häromdan när en annan cache i ett sånt område publicerades. Bara man disablar och raderar ev loggar under den otillåtna tiden.

Perfekt! Då var även det lilla problemet löst och maken övertalades raskt att följa med ut i solskenet på en promenad till borgen. Denna gång med några petrör i ryggsäcken. 

Det är ju som sagt inte helt lätt att ta sig dit. Ett antal höjdmeter ska forceras, närmare bestämt 80 stycken, och det är bara stig första biten. Passande nog så finns det två gamla torpställen längs den icke befintliga stigen som fick varsin cache på köpet för att hjälpa besökare att välja rätt väg. Inga problem att skriva lite om gamla boställen och ge dem varsin gömma, såna cacher är ju helt i min smak.

 

Men där uppstod ett nytt problem jag inte räknat med innan. Ett ulligt sådant. Enda sättet att ta sig till fornborgen och även till torpcacherna är genom några hagar där det betar får sommartid. Ibland har de sällskap av en bagge och sådana kan visst vara lite opålitliga. 

 

Efter att ha diskuterat baggproblemet med markägaren kom vi fram till sannolikheten att baggen anfaller ändå är rätt liten. Om de cacherna disablas samtidigt som fornborgen blir problemet ändå mindre. 

Efter hagarna är det en bäckravin som ska passeras och sist men inte minst bergväggen.

 

Hjälpmedel finns på plats, men det är inget en femtioåring ger sig på utan sällskap.

Utsikten, när man väl kommer upp är fantastisk och visst är det en plats som förtjänar en cache!

 

Här är resultatet: Fornborgen Högeklint

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är nog inte som alla andra, åtminstone är jag inte som de som gillar de cacherna som är snabbt loggade.

Jag gillar ju de speciella utmaningar som bara en geocache kan ge, både de där man får klura och fundera såklart, men även de där utmaningen är att ta sig till och från platsen. Själva cachen behöver då inte vara mer än ett petrör, det är resan dit som är själva upplevelsen och behållningen.

Igår var en sån dag då fokus låg på att hitta rätt väg, eller kanske snarare minst besvärliga väg.

Naturreservatet Sydbillingens platå är en plats som det, enligt skylten vi råkade hitta, inte är en "söndagspromenad" att besöka. Vandringsleder och stigar finns inte och det är omväxlande mossar och orörd skog, en sydsvensk vildmarkspärla, allt enligt samma skylt.

 

 

Efter en tid med mestadels minusgrader borde förutsättningarna för denna utmaning vara som bäst, så vi körde upp till Simsjön för att därifrån komma fram till varifrån det kunde tänkas vara lämpligt att starta. Stigar skulle ju inte finnas men vi hade faktiskt turen att hitta en stig som ledde oss en bra bit i riktning mot Svarttjärn. Att avvika från den när det bara var ca 300 meter kvar till Billinge Blöt # 18 Huljamossen visade sig bli en enkel match denna dag.

Men det var tur att det var fruset. Att passera över bron hade nog annars blivit en riktigt blöt historia.

 

Sen var det vildmark som gällde. Mossarna avlöste varandra.

 

 Into The Wild - The Totem Pole. blev vårt nästa mål. Tack vare att det var fruset på öppen mark så var det inte alltför besvärligt. Att kunna logga en burk som inte haft besök sedan 2014 känns minst sagt speciellt.

 

Dessa gömmor härute har inte speciellt många besök, Av de fyra vi loggade på vandringen var tre av dem inte loggade på över två år. Kan inte låta bli att tycka att det är lite synd, för det var en fantastisk upplevelse att gå här.

 

Into The Wild - Gyltas Bridges. som enligt planen var dagens sista gömma var även den rätt lätt att ta sig till så självklart började vi fundera. Ska vi fortsätta eller gå samma väg tillbaka?

Vi valde att äta vårt medhavda fika medans vi funderade över saken.

 

Tystnaden härute var fantastisk. Sittandes på en fallen fura (eller kanske det var en gran) smakade fikat härligt.

 

Jag hade aldrig kommit på tanken att gå hit utan de där plastburkarna, återigen kan jag inte vara annat än tacksam över att syssla med geocaching, och att jag dessutom har vänner att dela mina tokigheter med är ännu mer fantastiskt.

 

Jodå, efter lite fika så kändes 700 meter i stiglös mark som en baggis och vi fortsatte mot The Twins.

 

Nu blev det mer mossar och svårare att ta sig fram.

 

Vi hade definitivt blivit blöta om det inte varit fruset. Ibland blev vi lurade och trampade genom det frusna, men på det stora hela gick det ändå över förväntan och vi kunde logga ännu en gömma med terräng 4. 

Nu var det bara 2 km tillbaks till bilen. Fågelvägen. Och ja, det blev ju längre såklart eftersom fågelvägen knappast var den enklaste vägen.

Återigen hade vi tur. Rätt som det var såg vi en snöpinne i skogen. Märkligt. Har man hamnat här med sin bil så har man definitivt kört i diket och det med några kilometer.

 

Men snöpinnen visade sig följas av fler och vi hittade även en stig längs den. Så lycklig man kan bli!

Pinne efter pinne följde vi och det var mestadels riktigt  lättgånget. Helt plötsligt var vi tillbaka, precis där informationstavlan var placerad.

Vilken upplevelse detta blev. Fyra cacher som fick oss att våga oss utanför stigarnas relativt trygga värld och ge oss ut "into the wild"!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Snöstorm och varningar från SMHI var onsdagens stora samtalsämne. Hos oss blev det inte speciellt besvärligt, men visst blåste det. De flingor som föll var inte heller speciellt många.

Men vädret ställde till en del problem ändå. Vi fick ta en rejäl funderare över vart vi skulle styra vår färd på torsdag. Valet föll till sist på  Tivedsrunda - gropen

Ett bra val. 

 

 

 

 Det är egentligen två rundor som numera är sammanbundna till en. Titti hade redan loggat den äldsta av dem så vi valde självklart den nyare.

Tiveden är ju ett vilt naturområde men här är terrängen mer lik vanlig skog och inte alls svårvandrad. 

Rundan går på stig och skogsvägar och det var en varierad runda med flera roliga gömmor.

Vad vore väl Tiveden utan sten?

Vi fick vårt lystäte av både de och mossa på åtminstone ett ställe. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stammtisch XXV var vårt mål. Ett återkommande event där man käkar lunch på nån av Mariestads lunchställen. Givetvis under intensiva diskussioner om det som vi alla gillar så mycket.

Denna gång var det jubileum. Det var tjugofemte gången som detta event gått av stapeln. Jag har försökt åka när tillfälle givits och nu var det jag och jamandcat som åkte norrut mot Vänerns pärla.

 

Några cacher var givetvis inplanerade längs vägen. Fokus stod på de nya kyrkcacher som publicerats sen sist.

Böja Kyrka var en av dem.

 

Ekby Kyrka och  Ekby kyrka har en historia som är värd att berätta. De (för det är faktiskt två cacher) publicerades nämligen med nån minuts mellanrum, med två olika CO, som ingen hade en aning om att den andre tänkte publicera en cache med samma namn. Förvirringen var nog rätt total, både för FTFjägare samt för de båda CO.

Hur som helst så gick loggandet jättebra på båda två, och vi hade sällskap av en mycket sällskaplig katt, som även syns på bilden.

 

 

Vi hade även några challengecacher på programmet så vi råkade passera förbi YR-rundan och eftersom vi hade tre ologgade kvar där så slank de med av bara farten. Skönt att kunna slutföra en så stor och trevlig runda, även om det tagit ett antal år att nå dit. Men oj så kallt det var. Vindarna var verkligen isande kalla så det var så skönt att veta att vi skulle få tillfälle att värma oss med både varm mat och dessutom sitta inomhus på eventet senare.

 

Challengecachen vi båda ville logga var Challenge #092 5st cacher in one day=40 D/Tp.

Tack vare den challengen fick vår resa till FAD förra gången en oväntad extra krydda.

Att jag, som är extremt höjdrädd skulle kunna logga denna trodde jag inte var möjligt, men där visade det sig återigen att man kan ha fel. Det kräver bara lite planering, samt att man åker ett antal mil.

Detta blev min lilla lista:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ryds grottor är ett fascinerande ställe, dels pga sin fantastiska utsikt, men främst pga diabaspelarna som glidit ut 10-20 meter och bildat en klyfta som märkligt nog kallas för just Ryds grottor.

 

Grottor är det ju inte direkt, om man inte räknar alla de små grottliknande utrymmen som bildats mellan alla gigantiska stenblock i botten på klyftan.

 

Det har funnits en cache där i botten tidigare, en 5/5, som krävde att man fick krypa runt mellan och under alla block. De som hittade den blev sannolikt överlyckliga, men sannolikt var det minst lika många många som liksom jag ansåg att en sån utmaning inte var möjlig. Burken ska sannolikt finnas kvar, men då den varit arkiverad länge nu så kände jag att det var dags för en ny cache nere i klyftan. 

Inte lika krävande och besvärlig som den gamla (den finns ju dessutom sannolikt kvar för de som söker sådana utmaningar) utan en cache som faktiskt de flesta kan lyckas logga. Bara man kan ta sig ner i klyftan vill säga.

Det finns några sätt, varav ett är relativt lätt, den vägen upptäckte vi när vi gick upp igen.

 

Jag frågade Malin om hon kunde tänkas följa med på detta äventyr som det ju faktiskt ändå innebar att ta sig ner i klyftan/grottan. Jodå, det ville hon så gärna och vi fick en spännande tur tillsammans.

Tanken att ta mig ner har liksom aldrig slagit mig innan, då det känns riktigt otäckt högt att titta ner från utsiktsplatsen. Men det fanns ju som sagt vägar att välja. Spännande var det, samt en sanslöst mäktig upplevelse att komma dit.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hela tjejligan på tur. Det är inte alltför ofta som det går att genomföra, men denna tisdag passade det oss alla. Varför inte ta oss an den halvan av rundan på Brunnhemsberget som vi sparade förra gången? 

Sagt och gjort.

 

Vi parkerade bilen vid MussePiggRundan #Granen(vid vägen) och gav oss iväg inåt stigen mot MussePiggRundan #Knektastigen där vi sen tidigare visste att det gick bra att ta oss nedför berget.

 

Knektastigen är förvisso rätt brant men den är inte svår att gå och den mynnar ut väldigt lämpligt vid MussePiggRundan #Torpet om man som oss vill korta av hela den annars nästan milen långa rundan till två fina rundor.

Väl nere styrde vi färden norrut längs en fin gammal fädrev. Mycket blåsippsblad fanns på marken, det är säkert ljuvligt att gå här på våren.

Framme vid denna bäck stötte vi på ett smärre problem.

 

Stigen fortsatte på andra sidan och visserligen kanske vi kunnat ta oss över torrfotade, men det var värre för våra fyrfota medvandrare.

 

Har man korta ben, så blir man tvungen att bada mage i bäck och det är kallt att bada magen i januari. Ingen av oss var heller tillräckligt stabil att våga oss över balanserande på stenar med hund i famnen. Vi var ju inte heller så sugna på vinterbad i bäck......

Liten omväg fick det alltså bli och det visade sig gå riktigt bra när vi vände åter genom hagen en bit för att sen korsa bäcken när den var lite smalare.

 

Framme vid MussePiggRundan #Grillplatsen (omvägen) var det så dags för fika.

 

Dammarna är väl rester från Ranstadsverkens glansdagar, men det var fint här iallafall. Fiskekort fanns visst att köpa, kanske smakar fisken uran, hur nu det kan tänkas smaka, men sannolikt så är det nog ofarligt nu för tiden. 

 

 

Der finns ytterligare en fin fikaplats vid MussePiggRundan #Dasset men då var ryggsäckarna redan tomma.

Rinnande vatten bildar vackra kristaller i kyla. Om det tycker jag.

 

Sen var det då dags att ta oss uppför berget igen. Här var det inte lika naturskönt, men desto mer lättvandrat.

Spartansk jaktstuga?

 

Sista 300 metrarna på vår runda på ca 6-7 km rullade dimman in och det blev rätt kallt.

 

Så skönt att vi då hade bilarna i sikte. Unsisont kunde vi nöjt konstatera att MussePiggrundan var en riktigt trevlig bekantskap som varmt kan rekommenderas.

Riktigt kul att få stifta bekantskap med en del av Brunnhemsberget jag tidigare aldrig besökt.